Stackars barn

1998 klättrade två barn ner i en sopcontainer i Norberg och lekte med tidningsåtervinningen, några minuter senare kom sopbilen och barnen klämdes ihjäl. En hemsk händelse som gjorde att vi ökade säkerheten, man kunde inte längre klättra ner i sopcontainrar på grund av den nya designen. Vuxna människor såg till att skydda oskyldiga små barn som inte lärt sig att tänka kring orsak och verkan, barnen var numera utom fara för att klämmas ihjäl i sopbilar. Detta är en av Sveriges många regleringar för att oskyldiga inte skulle kunna komma till skada, för att skapa en trygg och säker vardagsmiljö.

Nu till det mer akuta problemet, material till byggnadsställningar. Vi kan inte ha ställningsmaterial liggandes synligt för vuxna barn, vad skulle hända om det vuxna barnet plockade upp en ställningsdel för att skydda sig? Jag tycker vi ska utforma en ny typ av behållare för dessa ställningsdelar så att vi kan skydda de oskyldiga vuxna barnen från att göra sig eller någon annan illa. En ny design skulle förhindra att oskyldiga och fulla vuxna barn nyttjar potentiella vapen och vi skulle se en kraftig minskning med 100%. Se till att din kommun gör någonting åt detta gäckande problem, vi vill inte se fler oskyldiga bli utsatta för denna typ av problematik.



Som svar till:
http://www.dn.se/debatt/helt-fel-lata-almqvist-ga

Landstrykare

Det var länge sedan jag skrev något...

Idag tar jag och rör om lite i den här bloggen genom att avstå från att skriva en rolig historia eller flumpoesi. Det här blir en ambivalent text om känslor som distraherar min vardagsrutin, en text om tankar. Som vanligt helt enkelt.

De äger en filt, en mössa och slitna kläder; filt, jacka och risigt väder eller kanske jacka, skor och en risig tjäder. Som skräddare utan jobb sitter de med benen i kors och stirrar med tom blick ner i marken. De ser sin skål fyllas långsamt med små ynka enkronor, en skål som fångar upp passerande människors växelpengar. Det är dock inte alla människor som ger, utan snarare få människor som har tid, ork eller intresse att avvara en krona eller två. Som ni förstår beskriver jag den bostadslösa människan, som många av oss tycker extra mycket synd om nu när det blir kallt. Den person som sitter dag ut och dag in för att få ihop till diverse behov.

Är det något nytt för Stockholm där jag bor? Nej och jag har kunnat vända bort blicken länge genom att undvika att resa in till centrala Stockholm, innerstaden där hemlösa har varit bosatta sedan urminnes tider, en Stockholmstradition. Antingen i kärnan eller på i lokaltrafiken har man stött på människor som frågat än om man kan avvara en krona. En krona som jag ibland har lämnade ifrån mig till de människor som jag känt varit "pålitliga". Pålitliga? Vad menade jag med det? Vilka som var "pålitliga människor" diskuterade jag länge med mig själv, där slutsatsen blev ”de som inte uppenbart är eller varit påverkade av droger". Min moral sade "så länge pengarna inte går till droger är det ok".

  

En tanke som jag senare övergav för att ge växelpengar till alla människor som frågade, mest för det blev ett bisarrt uppdrag att avgöra vad varje individ skulle gör med pengarna jag gav. Hur skulle jag kunna bedöma vem som köpte droger, vem som köpte kläder eller mat. Och om det nu blev droger som de köpte för pengarna, skulle jag då inte bli en idiotisk privat drogpolis som beslutade med hjälp av någon annans moral vem som kunde hantera drogerna eller inte. Ta mina pengar, jag dömer ingen numera, jag klarar inte av det.

Mitt selektiva tänkande övergick till en filosofi som istället skulle innefattade alla, en filosofi som höll hela vägen till Marocko. I Marrkech gav jag till en början små mynt till höger och vänster, till taniga kvinnor som vägde mindre än ett fotografi av dem själva, till äldre män som inte hade några tänder och till barn som sov i sopberg. Men när två lekande barn passerar mig och reflexartat räckte ut sin hand till mig utan att titta mig i ögonen, insåg jag att tiggande var satt i system. En kompis röst ekade i huvudet ”Man kan inte ge till alla, det är ett samhällsproblem, ger du pengar till hemlösa underminerar du samhället”.  Så i Marocko slutade jag ge, min filosofi sprack. Det höll inte att jag skulle ge pengar till varje individ eller välja ut ett par att ge till. Det skulle antingen ruinera mig eller ge mig dåligt samvete, jag skyllde istället på att samhällsstrukturen var kass. Men hur skulle jag göra nu, skulle jag inte ge några pengar alls istället?

Jag visste dock att när jag skulle komma hem till Sverige skulle jag slippa tänka på det, för jag skulle maximalt få träffa en uteliggare i månaden som jag kunde avvara två kronor till, vilket passade mitt medelklass liv. Jag kunde köpa en ny kamera, lite kläder och inte ha dåligt samvete när jag åkte till innerstan, eftersom jag kunde avvara två kronor. 

Filosofin fungerade bara inte i Marocko, men skit i Marocko, jag bor i Sverige, jag behöver inte se den stora bilden.

Men filosofin var såklart inte vattentät, speciellt inte när hemlösa flyttade ut till förorten. Varje dag när jag åkte till skolan, mötte jag dem sittandes på knä, knäpptysta med en mugg eller mössa i handen, med viljan om att jag skulle avvara lite växelpengar. De satt helt plötsligt vid varje förortsstation, tysta, frusna och väldigt närvarande i mitt medvetande. ”Det är ett samhällsproblem, ger du pengar till hemlösa underminerar du samhället”. Fan, helvettes, jävla skit!

Jag vill inte att gatorna ska vara fyllda med tiggare som i Marocko, jag vill bara ge ett par kronor till den frusna mannen och inte behöva byta till en kall och omänsklig livsfilosofi. Hur löser jag det här?

Jag vet, jag bjuder hem mannen till mitt hem, han kan duscha, få mat och sova i min lägenhet. Vi kanske kan titta på en film tillsammans och sen bli vänner livet ut, för att spendera varje lördag med sällskapsspel. Det låter som en riktigt bra idé! Det gör jag!

Inte. Nej, jag är för feg och jag vågar inte släppa in en hemlös människa i mitt hem, tänk om något skulle hända? Och plötsligt började okända människors röster eka i mitt huvud ”han kommer stjäla allt du har”, ”han kommer lukta illa och använda upp all din tvål”, ”han kommer sticka dig med en Aidssmittade kanyler när du sover”. Och jag började komma på hundratals ursäkter om riskerna med att släppa in en främling i mitt egna hem, nej aldrig, jag är för feg. Jag är en feg och lat människa som inte vågar göra mer än att lämna lite växelpengar. 

Hur ska jag lösa problemet, hur räddar jag världen och blir jag av med den stora svarta klumpen av ångest? Ingen aning! Stort eller litet perspektiv spelar ingen roll, problemet finns ändå kvar. Jag skriver på grund utav att jag inte vet. Jag tänker fortsätta ge pengar ibland, ignorera ibland och ibland fantisera hur jag och den okända mannen spelar Monopol vid frukostbordet. 
Ett värdigt liv åt alla människor är tydligen en samhällsutopi, intressant att skriva om, omöjligt att genomföra. 

Jötnanatt

De tre står vid vattenbrynet, förtiger bävan om att doppa tån och piskar bort flugorna med svansen. Nu hör de näcken gnöla på strängarna, med vrider öronen åt den unga flickans fniss. Hon är ovetande om deras tankar.

Hennes vita skrud lyser mellan furorna och närmar sig vattendraget, tankarna är ställda. Hon vill dansa till tonernas magiska dragning och falla i trans. Hennes gyllene lockar bländar deras svarta ögon.

Hans nakna muskulösa kropp följer fiolen och musiken studsar på vattnet. De slutna ögonen visar ett fokuserat uttryck, som målar varje ton till en tavla. Men med ovarsamhet är han nu skuggad av tre och nervöst börjar tonerna spelas fel.

Hon stannar upp och vaknar upp. Nu blev världen grå och hon står stilla i dungen med en tom blick ned i bäcken. Fiolen flyter förbi, följt av ett rött spår.

Nu är det bara trollen kvar i dungen.

Huh? Va?

Hon sa att jag var tragisk

Jag körde Märklintågen några ytterligare timmar

Sen frågade jag vad hon hade sagt

Utebliven roll

För sedan gled han in och tog sin plats

Han som van att bli bemött

Där stod kvinnorna i led

För en alfa i sin prakt

Som ej tala för att le

Fick han alltid mycket sagt



Han som van att bli bemött

Blev snabbt bortglömd i förtret

Inget avstånd till förakt

Fick stor vanmakt

Över sin egen uppmärksamhet



Han gråter i en loge

Nu när blixtarna slår av

Är marginellt från att vara kvar

Men vara för svag för att hoppa av

Och tackar,

ja...


För sedan gled han in vid tagen plats

Han som van att bli bemött

Då stod kvinnorna på led

För annan alfa i sin prakt

Nu han tala och icke le

Nu han aldrig mer nått sagt

Å

Stilla vattendrag

Ljudlöst svandyk nalkandes

Svidande magplask

Skyn

Sommarsolståndet

Målar kristallklar purpur

Värmer en synsvag

Pubertal demens

Längtan att bli gammal ligger mig varmt om hjärtat

att inte behöva ursäkta sig för olika beteenden

som att vandra runt med dubbad käpp sommartid

ljuga om de sju haven och när jag räddade två valar från att drunkna

kunna mumla ljudligt för att det är halt ute

medvetet glömma saker och tvinga andra att komma ihåg

stå vid hemköp och hänga på låset innan Sverige har vaknat

äga en telefon med extra stora knappar

ersätta alla måltider med en piller-mix från en röd låda

lyssna när golvuret slår varje timme

bli ordförande i en hyresgästförening

och ha en plaststol i duschen



men framför allt, att få romantisera sin ungdom.

Skald Adelsö

Han letar alltid fagra kvinnor,

finner fauna av fasetterad fångst.

lever aldrig föredömligt fagert

leker okontrollerat full makabert

Skapar hål i egen linje,

flyr nätt och glatt,

för folkets skratt.

Dör snabbt i stridens hetta

med korrupt formations lättja,

ser mer till folkets trevnad,

för det underlättar överlevnad.

Spyr till lukten av mjöd,

returnerar gröt av korn,

förebrår sin egen död,

super ständigt i hjälm med horn.

Han är inte viking,

han är Wiking.

Röster spricker alltid under ting

en agnostiker utan självdistans,

och med en hans felriktade fylking -

sätts hans vänner ur stridsbalans.

Syr alltid med rätt tråd,

har en byxa av fyndmodell,

men i smyg, sover han på budgethotell.

Ett campingsvin av egen rang -

som för vaga regelresonemang.

Han har inte svårt att leka viking,

en blyg exhibitionistisk utvikning.

Han är inte viking, 

han är Wiking

No glamour,

med renad sprit,

som snabbt fyller en kvot av kaos,

äta, skit och sex i tält,

han vill aldrig ta en pause.

Skål för dessa män, män vi alla känner igen,

Skål och ush! För nu behöver jag en pause.

Hens hon, hannes hen

Hen vill inte bära kjol
hen klär i pojkskor

Hen spelar herrfotboll
hen är inte som de andra hennarna.

Hennes hållning håller inte i Svansjön
hens former har honans normer

Hen har honom kär
och hon bär på hans lilla hen

Hen ska ligga under kniven
hens tarm är förvriden.

Vi vill inte ha han
henne vill vi ha

Hen utan föreställning
språkrör med förändring

Hen vill vara din vän
obunden till ett han eller hon

Men inte ett hån, hun eller hän
utan ett hen, en helt ny version.

Trafikerad

Andetaget tar slut och skriket tunnas ut
läpparna förseglas av frustration
ådrorna i pannan tittar fram
och tänderna gnisslas i aggression.

Han har stoppat mig
den idioten har blockat mig!

Jag står på hornet
och skäller med en lång ton
detta stressar mig.

Mitt egna horn i pannan växer när motorn startar
vi tar fart och djävulen hatar
min blick blir röd
jag är en perfekt prefekt
och fel blir deras död.

Vi har brått till något
maktlösheten har sått något
sått ett frö av ilska
en tistel som vid kanten sitter
sticker alla och är bitter

-

Våra blickar har ett kort möte
vi har valt vår väg på trottoaren
men något blev fel
och vi står nu framför varandra
förbluffade
förvånade
och vi tar vi ett sidsteg
men åt samma håll.

Han har stoppat mig
den mannen har blockat mig!

Vi skrattar och viker av åt var sitt håll
generad av vår dumhet
förbryllad av vår dumhet.

En tistel blev skratt
en djävul blev glatt
glatt överraskad. 

Utan förvarnad närvaro

Vinden för dansanta flingor kring mig, snön knarrar mot mina sulor och kölden frostar ett vildvuxet skägg. Polisernas upprepade slag mot de unga demonstrerande fångar min uppmärksamhet och sätter stop för mitt strosande i köldmörkret. Batongernas rappa slag avger krämpande miner i mitt inre, medan två äldre par skålar in bjudningen med en flaska rött. Nyheterna i bakgrunden ignoreras, tvn's skarpa bild fyller ut väggen med blodig misshandel.

De ser mig,
blickarna skrämmer mig,
och med en tumtryckning blir väggen svart.

Som en osynlig samuraispion står jag snart igen vid en ny ruta, en ny scen. Mina händer stelnar av kylan och jag drar in fingrarna för att inte frysa. En staty som iakttar ett gräl i sovrummet. En stoppning av dun som förlöses, när mannen hytter kudden och fjädrarna yr i luften. Hennes gråt är ohejdbart när djävulens blick bränner hål i hennes huvud och svordomarnas spott klibbar fast i ansiktet. Hon är inte ensam nu, jag är med henne i arrangemanget. Och så stannar grälet plötsligt upp.

De ser mig nu,
hans blick skrämmer mig,
hennes blick värmer mig,
jag tvekar inte att hålla kvar kontakten,
hon lättas upp och jag ser,
att hennes gråt upphör,
han pekar finger åt mig,
jag ler,
hon ler.

Gatlyktans gula ljus uppmärksammar två gestalter. De vinglar emot mig. Deras fulla andedräkt blåser dimmiga puffar mot varandra. Han upprepar samma fras otaliga gånger, han älskar tydligen henne. Hon vill inte lyssna, hon lever i sin egna värld, en värld av gin och oförklarlig ångest. Hennes gråt ekar mellan fasaderna. Tillsammans trevande, för han henne, han hon hatar. Jag håller mig till vänster, långt till vänster, de håller i varandra och kastar mig, oveten om min existens ned i driva av kallt puder.

De ser mig nu,
deras blick hånar mig,
min reaktion förvånar mig,
all aggression blev bara ett "Tack!"

Med bar överkropp står jag vid mitt köksfönster och tar nattens enda kopp te, den värmer mina frusna fingrar och lukten återupplivar.

Jag ser henne nu,
och hennes blick trånar mig,
jag spänner mig,
våra siluetter skrattar tillsammans.
Hon sveper sin rock närmare kroppen och fortsätter gå.

Alla okänt kända,
utan förvarnad närvaro,
framträder.

Bruum bruum!

1001...1002...1003...1004...


Bil...


1001...1002...1003....1004...


Bil igen...


1001...1002...1003....1004...


Ännu en bil...


1001...1002...1003....1004...


Buss...


1001...1002...1003....1004...


Lastbil...


1001...1002...1003....1004...


En till lastbil...


1001...1002...1003....1004...


Dinosaurie!

Flow...

Tänker skänker inte rimma i nattens fagra dimma limmar-

kalla flingor fast på näthinnans kalla glas som-

speglar skärmens skarpa raster av livet vars-

blir skrivet ut i etern utan vet och-

tycken ingen enkel etikett som tycker-

rätt utan subjektets egna trycken väger tyngre än-

mitt egna dömande av annat skrivet som-

faller ur mina fingrar trevar mot-

andra vaga vakna läsare med-

tredje vaga sinnen som väller ut på himlen utan-

moln jag trippar utan drog utan-

ser vacker dam frysa till en staty-

vid stationens svala bås i-

yran där inga vill stå huttra på-

sned lägger jag huvet och skänker en spridd tanke-

tänkt dante med ett inferno av-

inspiration vill flyta som blod över-

arkets vackra linjer vars formar film-sekvenser av-

scener som leder till ångest mer-

ångest med ångest av-

tvånget att pressa fram ord till er,

ni som inte lyssnar.

Slemsopp

JAG ÄR EN SVAMP

vi måste gå nu Lisa. Skynda!

JAG ÄR EN SVAMP SA JAG!

ta på dig strumporna, snälla.

NU ÄR JAG EN SVAMP UTAN STRUMPOR!

du är Lisa och jag är Lasse, klä på dig!

DU ÄR LASSE OCH JAG ÄR SVAMPLISA!

sluta skrik och kom

Pappa?

Ja?

JAG ÄR EN SVAMP!

ok, du är en svamp, men jag är människa och jag vill åka bil

Men svampar kan inte gå

vad kan svampar göra då?

Svampar kan bli upplockade och så få sina fötter borstade och...

..och stekta i smör

WAAAAaaaaaaaAaaaaaa

förlåt gumman, det var inte mening att..

Wa-wa-wa...snyft

kom så ska jag lyfta upp dig

snyft...snyft

pappa tar skorna också, lugn och fin.

-
-
-

Pappa?

Ja?

Jag sa juh att jag var en svamp!

Ja vet, du sa det, fel av mig

Och jag vill inte stekas i smör!

Nej, men vi ska borsta av dina fötter

Se mig anonymt

Jag vågar skriva för en okänd publik
och min text målas med blaskiga färger
vem ska framföra min notlösa lyrik?
Uppträdandet hålls kvar av prestige
och talangen stryps utav nerver

Ord efter ord, dikt efter dikt
som att fylla på havet med vatten,
att berika och influera
eller att beröra och konstruera.

Bläcket blir till svammel i natten.