Hegemonisk maskulinitet.

Han vaknar innan tuppen galer, tittar på sin fru som sover för att sedan gå ut i hallen. Drar på sig blåstället och vandrar vidare ut i köket för att göra dagens första kopp kaffe. Ur bröstfickan på hängslebyxorna tar han upp lössnuset som bakas till formen av en tunna innan det trycks in under läppen. Medan kaffet puttrar trampar han ut i gummistövlar till brevlådan och hämtar tidningen som han bär under armen tillbaka till timmerhuset.  På vägen tillbaka tittar han ut över sina ägor, ser hundarna vakna till liv i hundgården och börjar visslar på något oväsentligt. 

Efter kaffe och gröt är det dags att börja arbeta, ut och sätta sig i traktorn och gräva. Det är söndag och han är ledig från sitt vanliga arbete, men hemma behövs det alltid göras saker. Flyttas sten, huggas träd, grävas grop och alla sådana viktiga saker som män gör. Bygger han inte, så gräver han. Gräver han inte, så eldar han. Gör han inget av detta, så sover han. Hans klädstil är flanell och gummistövlar, jaktkläder och klyvyxa. Han dricker öl och kaffe, äter kött och potatis och bajsar med öppen dörr. 

Det sprutar manlighet ur honom, när klockan är 09:00 och jag precis börjar vakna till, har han redan grävt ett viktigt dike, kluv´t ved och kramat ihjäl en älg med bara händerna. Hans andra kopp kaffe tar han med mig, när jag sitter nyvaken i en morgonrock och knappt vet om jag lever. Då är han svettig och uppe i varv, redo att köra ett till pass med motorsågen eller någon annan maskin som låter mer än vad den presterar. Skulle han få välja kaffebryggare hade den varit bensindriven och haft grävskopa. 

"Ska du inte hänga med ut och skjuta lite vildsvin, de´ ä´ la gott´?"

"Euhm, jag äter inte kött..."

Jag är en oman i jämförelse med denna man, han backade med släp innan han började övningsköra. Jag känner mig som en späd rådjursunge som med mjölkvita fingrar hellre knappar på mitt tangentbord i soffan än bär timmer i skogen. Hans närvaro får min röst att spricka som en tonåring och få finnarna att florerar i mitt ansikte. Mina pubishår dras tillbaka och endast blonda fjun täcker min pung när han är i närheten. 

Han talar om grävmaskiner, traktorer, däckbyten och tumstorlekar på brädor. En riktigt karl, en händig man som kan ta hand om sin fru, sina barn, sina hundar och kor. Jag känner mig som en innerstadsmänniska, som fått latte i nappflaskan när de var små, en person som aldrig besökt en riktig skog. Omanlig okarl med kontorskropp som gillar att diskutera världsproblem och normer, allt annat än han. 

Detta skrämmer mig, hans manlighet hotar hela min existens, jag känner mig otillräcklig. Som en misslyckad mollusk tvingar jag ner whiskyn han erbjudit mig och låtsas njuta något oerhört. Vi tittar på Die hard tillsammans och han tycker John Mc.Lane är jävligt hård som kan tåla så mycket stryk. Jag fejkar, han är äkta. 

En äkta man, en stereotyp, en norm. Jag önskar jag vore han.