SKULL FUCKED FACE! Står det tryckt på min t-shirts ryggtavla och mitt långa korpsvarta hår ligger oborstat över mina axlar.
Jag drar ett sista bloss från min cigarett för att sedan gå in med mina metallare och skrika "If your 555, then I'm 666!", för att sedan skapa en redig moshpit. Men innan vi passerar spärrarna in till Hovet vänder sig min vän mot en förbipasserande hårdrockare med Iron maiden-t-shirt och ljusblå jeans, för att skrika hånandes till honom:
- "FAN VA METAL!" och snärtar till killen i bakhuvudet så det blonda yviga håret fladdrar till.
Fan va true och cool jag är. Jag lyssnar endast på den hårdaste metallen, de mest underdog banden av alla. De är så osignade att de knappt existerar, spelar helt originellt och är endast influerade av döden själv. Unstream, nostream, bara metal!
Fan va cool jag är, jag bryr mig inte om något, jag hatar allt och alla som är töntiga, fula eller tjocka. Jag har tränat på att aldrig visa känslor när man kollar på skräckfilm, jag kan äta den starkaste chilifrukten för att få en gratis grogg och uthärda så mycket smärta skapad av eld att ett livslångt ärr bara kunde bli större.
Vi känner oss unika och speciella när vi glider runt bland vanliga gråa människor i våra svarta coola kläder och lyssnar på blackmetal. Vi ser alla likadana ut, vi är så speciella.
Jag tänker aldrig bli som pappa! Fan vad misslyckat att vara vaktmästare och jobba med det hela livet! Mina lärare hatar jag, jag vet inte varför men det känns bra. Så jag tänker aldrig bli lärare, över min döda kropp att jag kommer sätta min fot tillbaka på ett gymnasium igen. Jag har andra planer med mitt liv, för vi som är intresserade av metal kommer alltid ha det som intresse och vi kommer alltid göra något intressant. Typ... WoW...
...
...
...
Jag har fått en ny hammare, nya byxor och ett par fina nya arbetsskor. För i morgon är det min första dag som vaktmästare och personlig assistent på ett gymnasium.
Hur fan gick detta till? Jag tror till och med att jag kommer trivas. Jag som kämpat i 10 år med att se hemsk ut, vara dryg och hatisk mot allt som faller under kategorin "vardagsliv". På min första arbetsplats kallades jag för Satan i 3 år. På en firmafest för fyra år sedan lutade sig en full arbetskollega över mig och sade med sluddrig röst:
"Det är sådana som du, som jag drömmer mardrömmar om!"
Jag var stolt över det en hel vecka...
Nu har jag tydligen hatat klart, nu är det slut i hatbägaren. Nu är det bara bitterheten kvar. En bitter vaktmästare som smygtittar på På spåret utan att erkänna det. Nu saknas endast de fotriktiga sandalerna.
"Han Fredrik Lindström är juh så fyndig"
