Vinden för dansanta flingor kring mig, snön knarrar mot mina sulor och kölden frostar ett vildvuxet skägg. Polisernas upprepade slag mot de unga demonstrerande fångar min uppmärksamhet och sätter stop för mitt strosande i köldmörkret. Batongernas rappa slag avger krämpande miner i mitt inre, medan två äldre par skålar in bjudningen med en flaska rött. Nyheterna i bakgrunden ignoreras, tvn's skarpa bild fyller ut väggen med blodig misshandel.
De ser mig,
blickarna skrämmer mig,
och med en tumtryckning blir väggen svart.
Som en osynlig samuraispion står jag snart igen vid en ny ruta, en ny scen. Mina händer stelnar av kylan och jag drar in fingrarna för att inte frysa. En staty som iakttar ett gräl i sovrummet. En stoppning av dun som förlöses, när mannen hytter kudden och fjädrarna yr i luften. Hennes gråt är ohejdbart när djävulens blick bränner hål i hennes huvud och svordomarnas spott klibbar fast i ansiktet. Hon är inte ensam nu, jag är med henne i arrangemanget. Och så stannar grälet plötsligt upp.
De ser mig nu,
hans blick skrämmer mig,
hennes blick värmer mig,
jag tvekar inte att hålla kvar kontakten,
hon lättas upp och jag ser,
att hennes gråt upphör,
han pekar finger åt mig,
jag ler,
hon ler.
Gatlyktans gula ljus uppmärksammar två gestalter. De vinglar emot mig. Deras fulla andedräkt blåser dimmiga puffar mot varandra. Han upprepar samma fras otaliga gånger, han älskar tydligen henne. Hon vill inte lyssna, hon lever i sin egna värld, en värld av gin och oförklarlig ångest. Hennes gråt ekar mellan fasaderna. Tillsammans trevande, för han henne, han hon hatar. Jag håller mig till vänster, långt till vänster, de håller i varandra och kastar mig, oveten om min existens ned i driva av kallt puder.
De ser mig nu,
deras blick hånar mig,
min reaktion förvånar mig,
all aggression blev bara ett "Tack!"
Med bar överkropp står jag vid mitt köksfönster och tar nattens enda kopp te, den värmer mina frusna fingrar och lukten återupplivar.
Jag ser henne nu,
och hennes blick trånar mig,
jag spänner mig,
våra siluetter skrattar tillsammans.
Hon sveper sin rock närmare kroppen och fortsätter gå.
Alla okänt kända,
utan förvarnad närvaro,
framträder.
