För sedan gled han in och tog sin plats
Han som van att bli bemött
Där stod kvinnorna i led
För en alfa i sin prakt
Som ej tala för att le
Fick han alltid mycket sagt
Han som van att bli bemött
Blev snabbt bortglömd i förtret
Inget avstånd till förakt
Fick stor vanmakt
Över sin egen uppmärksamhet
Han gråter i en loge
Nu när blixtarna slår av
Är marginellt från att vara kvar
Men vara för svag för att hoppa av
Och tackar,
ja...
För sedan gled han in vid tagen plats
Han som van att bli bemött
Då stod kvinnorna på led
För annan alfa i sin prakt
Nu han tala och icke le
Nu han aldrig mer nått sagt