Ett ojämnt par

Stolen till höger om mig är tom

De skålar med mig och ler

Ensamhet känns starkast med andra

Ensamhet känner man endast hos andra...

Tar inte av mig skorna utan går direkt in i vardagsrummet och kastar av mig ytterrocken på soffkanten. Klär sedan av mig helt bar, tar med mig okänd lektyr från hallmöbeln och sätter mig på toaletten. Fiser väldigt kraftigt, så att det ekar i toaletten; har självklart inte stängt dörren till badrummet. Väl klar lämnar jag tidningen på golvet framför toastolen, för det finns en chans att jag vill läsa artikeln senare. 

När jag kommer ut i hallen står Jens chockad med vidöppna ögon och gapande mun. Omedvetet häller han ut apelsinjuicen sakta på vardagsrumsmattan som han hämtat till oss båda i två små dricksglas.   

"Känn dig som hemma!"

Bokstavligen, jag vet Jens, allt ska inte tas bokstavligen eller för allvarligt. Men ibland styr alla starka känslor och då blir vardagen lite annorlunda.

Att umgås med ett par som säger "Du behöver inte känna dig som ett third wheel" ger än känslan om att jag är en mongolid cirkusapa, som de endast umgås med för att jag är roligt att titta på. 'Kan du inte göra det där tricket, när du skalar en banan och spelar munspel samtidigt?' Säger Lisa medan hon kokar ihop någon Mat-tina sås och ler äckligt falskt.

En del konstiga meningar saknar funktion helt, utom att förvränga min magkänsla. Den där känslan som endast tilltar när något är väldigt fel, eller väldigt bra. Även i mitt lexikon kallat dump-känslan. Känslan som kommer när någon ska dumpa än och säger idiotiska saker som "Vi borde prata" efter att man knappt har talat med personen mer än en gång. Vad fan har vi att prata om, vi låg med varandra en gång och jag låtsades vara intresserad av R&B, fotboll och Idol, precis som du.

Spindelsinnet kickar in när vardagens förträffliga konversationer plötsligt ändrar karaktär, "Ja du vet dem där turkarna, de kan juh inte bete sig". Dömd på en millisekund, lika snabbt som ditt uttalande levererades. Magkänslan gör mig ibland magsjuk, numera skeptisk till varierad kost.

Jag blir dumpad allt för ofta, borde hålla mig till en och samma maträtt.

Talfel, en tanke kort

"Min värld är oändlig och ständigt outforskad, med intressanta stigar som leder mig till nya exotiska platser. Var dag kan repetera sig i ett mönster av rutiner, uppgifter och vardag, men i min värld är varje dag sig olik. Hissnande fascinerande idéer som muteras och omformas till nya tankar, som i sin tur leder vidare till min mentala utveckling. Jag låter mig aldrig begränsas av att inte tänka på komplexa och utmanande idéer, eller sådant som förmodligen redan är tänkt på. Idéer som jag senare vill tala om för andra, kommer endast ut i små fragment av felformulerade meningar under pressad tid. För ingen skulle ha tid att lyssna på mina utläggningar, i alla fall inte med mitt begränsade talspråk. Mina tankebanor är nog unika, men inte sensationella, intressanta men kanske inte briljanta.  Jag tror mig helt enkelt vara smartare än alla andra, som givetvis alla andra tror, men att ingen till fullo förstår oss alla. "


"Det är roligare att fundera, tänka och problimatisera abstrakt än att diskutera konkret. Jag ses nog som mentalt frånvarande i "intressanta diskussioner" och deltar sparsamt i nutidsorientering. Min energi går åt till att tänka och mitt enklaste sätt att lagra energi, är att fylla huvudet med hög musik som stör mina tankebanor. Musik som får min hjärna att fokusera på problemlösning och rutiner, mönster som inte kräver mycket tankekraft men som utförs enklast med högt fokus. Den tid utan musik där uppgifter ska lösas, spenderas genom att jag fumlar runt i blindo, tankspritt. Där halva tiden går åt till att gå in i ett rum, för att hämta något. Som i samma stund jag kliver in i rummet är bortglömt vad det var, och vad jag skulle ha det till. Men mitt förhållande till musiken är också en en aning oroande. Oroande eftersom hela min uppväxt bestod av att ständig leva under extremt hög musik, vilket skulle kunna tolkas som att jag inte tänkte under hela min uppväxt. Vilket delvis är sant, men under stark förnekande. 

'Vad tror du om situationen i Lybien' Frågar tråkig medelålders kvinna under middagen exalterat, samtidigt som hon ger mig minen om att jag borde visa medkänsla och svara någonting som hon kan hålla med om. Tur att jag är en mästare på att glida undan dessa frågor och svarar lika exalterat och känslomässigt 'Jag vet inte vad jag säga riktigt, det är hemskt, man kan tycka Sverige kanske borde stödja lokalbefolkningen, hur vet jag inte, men något borde vi göra' Svarar jag utan att ha en aning om något. Men svaret var nog bra för henne, eftersom kommande tio minuter följer hon själv upp med egna resonemang om något jag inte kan det minsta om, medan jag flyter tillbaka in i mina tankar.

"Mitt kaninhål är djupt och jag behöver inte speciellt mycket av vardagen för att följa den gnagaren långt ner i boet. Det går alltid att förlita sig på att sina egna tankar leder en till något som man tycker är intressant, annars skulle de aldrig uppstå. Drömmar driver mig, de behöver inte förverkligas. Tankar lyfter mig, de behöver inte ventileras. Lämna mig gärna utanför, ta er vidare på egen hand."