198 71, Nordpolen

- Jaha, då ska vi se, dagens första brev!

"
Hej Claus,

morbror sa till mig att jag skulle skriva till dig, så nu gör jag det. Han sa också att man kunde önska sig massa bra saker av dig, utan att det kostade någonting. Morbror är snäll men ibland lite virrig och säger konstiga saker. Bor du verkligen på nordpolen?

Jag tänkte ändå önska mig något av dig. För om jag skulle få det jag önskar, skulle jag bli jätteglad! Jag önskar; att pappa skulle sluta slå mig varje gång jag gör något fel och att mamma slutar dricka så mycket vin. Det hade varit mysigt om de hade gillat mig och att pappa inte alltid kallade mig för "oäkting", vad nu det betyder. Alla mina klasskamrater fick leksaker och kläder förra året, jag fick en tom ginflaska kastad i huv'e som spräckte min överläpp. Men om du inte kan uppfylla de två första önskningarna, skulle jag vilja önska mig en Vintage Double Action .45 Colt med två skott. 

Tack snälla tomten!
Kram Evelina  

"

Ängslan

Vem där?


Nu.

Svalt,
kylt sinne.

-

Okänd flock siluetter,
av förvridna gestalter
betvivlar min
karaktär.

I omslutande formation,
tinglar isande nålar
mot huden.

-

Kyld,
svagt sinne.

-

Förföljd,
omsluten av skarpa,
morbida faror.

Slagen slår rappare,
stegen allt kvickare,
faran mer levande.

-

Svag,
vagt minne.

-

Porten stänger allt realiserat,

ute.

Haiku - Sandlös

Spegelblank is

Förleder mina leder

Frakturerande

Det är min rättighet!

Under en anställningsintervju på ett kontor någonstans i city frågar intervjuaren:


- Jag vet att jag inte får fråga, men röker du?
- ...haha nej det gör jag inte, men jag spelar trumpet
- öö, jaha? jo va trevligt för dig, men skönt att du inte röker
- Nej men jag spelar trumpet som sagt
- Jag förstår inte, vad menar du?
- Jo jag spelar trumpet under arbetstid, jag måste göra det
- Va? du kan juh inte spela trumpet..du har humor (Skrattar nervöst)
- Jo, jag har tyvärr spelat trumpet i många år, många har velat att jag ska sluta, men jag kan helt enkelt inte
- Alltså det här är ett kontorslandskap, jag har lite svårt att förstå dig?
- Okej, när jag har suttit still en längre tid så får jag ett enormt sug att spela trumpet, oftast något i stil med La Vie En Rose, bara gå ut fem minuter och blåsa av mig lite
- Du skämtar?
- Skämtar? Jag hoppas ni har ett ljudisolerat trumpetbås här, det står i fackets avtal med arbetsgivarna att alla kontorslokaler över 86 kvadrat ska inneha närliggande trumpetbås för oss blåsare. Har ni inte det, är den här arbetsplatsen inte aktuell för mig
- Du kan inte mena allvar, trumpet är väll ändå inte beroendeframkallande som Nikotin?
- Säg det till Maurice André, Armstorng och Wynton Marsalis som hade hela hjärnan fylld med Bleckblåsreseptorer, vilken förolämpning. Nu gör du mig upprörd!
- Förlåt, det var inte meningen att göra dig upprörd, men jag har aldrig hört detta tidigare
- Tror du att jag går runt med den där trumpetväskan som står vid dörren utan anledning
- Nej, nej, men jag kanske trodde att du faktiskt spelade trumpet på riktigt
- Va, vad säger du? Jag har juh sagt att jag har ett trumpetberoende, ge dig nu!
- Alltså jag menar,.. menade att du spelade i ett band eller något
- Band? Tror du att det här är något slags nöje för mig? Har du någonsin hört om en trumpetblåsare som tillhör ett band? Sluta nu, alla kända trumpetblåsare är ett tragiskt bevis på att ingen tar oss på allvar. Solister, hela bunten. Inte heller du tar oss på allvar, den här intervjun är över! 
- Ledsen, förlåt. jag...
- Du vad?
- Inget...

01:58

Stillsam textil värmer den nakna kroppen

Kontursvaga siluetter passerar fönstret

Natten ger;
jag tar trygg,
kompakt,
närhet

Tystnaden tjuter

Vi somnar in...

Ett ojämnt par

Stolen till höger om mig är tom

De skålar med mig och ler

Ensamhet känns starkast med andra

Ensamhet känner man endast hos andra...

Tar inte av mig skorna utan går direkt in i vardagsrummet och kastar av mig ytterrocken på soffkanten. Klär sedan av mig helt bar, tar med mig okänd lektyr från hallmöbeln och sätter mig på toaletten. Fiser väldigt kraftigt, så att det ekar i toaletten; har självklart inte stängt dörren till badrummet. Väl klar lämnar jag tidningen på golvet framför toastolen, för det finns en chans att jag vill läsa artikeln senare. 

När jag kommer ut i hallen står Jens chockad med vidöppna ögon och gapande mun. Omedvetet häller han ut apelsinjuicen sakta på vardagsrumsmattan som han hämtat till oss båda i två små dricksglas.   

"Känn dig som hemma!"

Bokstavligen, jag vet Jens, allt ska inte tas bokstavligen eller för allvarligt. Men ibland styr alla starka känslor och då blir vardagen lite annorlunda.

Att umgås med ett par som säger "Du behöver inte känna dig som ett third wheel" ger än känslan om att jag är en mongolid cirkusapa, som de endast umgås med för att jag är roligt att titta på. 'Kan du inte göra det där tricket, när du skalar en banan och spelar munspel samtidigt?' Säger Lisa medan hon kokar ihop någon Mat-tina sås och ler äckligt falskt.

En del konstiga meningar saknar funktion helt, utom att förvränga min magkänsla. Den där känslan som endast tilltar när något är väldigt fel, eller väldigt bra. Även i mitt lexikon kallat dump-känslan. Känslan som kommer när någon ska dumpa än och säger idiotiska saker som "Vi borde prata" efter att man knappt har talat med personen mer än en gång. Vad fan har vi att prata om, vi låg med varandra en gång och jag låtsades vara intresserad av R&B, fotboll och Idol, precis som du.

Spindelsinnet kickar in när vardagens förträffliga konversationer plötsligt ändrar karaktär, "Ja du vet dem där turkarna, de kan juh inte bete sig". Dömd på en millisekund, lika snabbt som ditt uttalande levererades. Magkänslan gör mig ibland magsjuk, numera skeptisk till varierad kost.

Jag blir dumpad allt för ofta, borde hålla mig till en och samma maträtt.

Talfel, en tanke kort

"Min värld är oändlig och ständigt outforskad, med intressanta stigar som leder mig till nya exotiska platser. Var dag kan repetera sig i ett mönster av rutiner, uppgifter och vardag, men i min värld är varje dag sig olik. Hissnande fascinerande idéer som muteras och omformas till nya tankar, som i sin tur leder vidare till min mentala utveckling. Jag låter mig aldrig begränsas av att inte tänka på komplexa och utmanande idéer, eller sådant som förmodligen redan är tänkt på. Idéer som jag senare vill tala om för andra, kommer endast ut i små fragment av felformulerade meningar under pressad tid. För ingen skulle ha tid att lyssna på mina utläggningar, i alla fall inte med mitt begränsade talspråk. Mina tankebanor är nog unika, men inte sensationella, intressanta men kanske inte briljanta.  Jag tror mig helt enkelt vara smartare än alla andra, som givetvis alla andra tror, men att ingen till fullo förstår oss alla. "


"Det är roligare att fundera, tänka och problimatisera abstrakt än att diskutera konkret. Jag ses nog som mentalt frånvarande i "intressanta diskussioner" och deltar sparsamt i nutidsorientering. Min energi går åt till att tänka och mitt enklaste sätt att lagra energi, är att fylla huvudet med hög musik som stör mina tankebanor. Musik som får min hjärna att fokusera på problemlösning och rutiner, mönster som inte kräver mycket tankekraft men som utförs enklast med högt fokus. Den tid utan musik där uppgifter ska lösas, spenderas genom att jag fumlar runt i blindo, tankspritt. Där halva tiden går åt till att gå in i ett rum, för att hämta något. Som i samma stund jag kliver in i rummet är bortglömt vad det var, och vad jag skulle ha det till. Men mitt förhållande till musiken är också en en aning oroande. Oroande eftersom hela min uppväxt bestod av att ständig leva under extremt hög musik, vilket skulle kunna tolkas som att jag inte tänkte under hela min uppväxt. Vilket delvis är sant, men under stark förnekande. 

'Vad tror du om situationen i Lybien' Frågar tråkig medelålders kvinna under middagen exalterat, samtidigt som hon ger mig minen om att jag borde visa medkänsla och svara någonting som hon kan hålla med om. Tur att jag är en mästare på att glida undan dessa frågor och svarar lika exalterat och känslomässigt 'Jag vet inte vad jag säga riktigt, det är hemskt, man kan tycka Sverige kanske borde stödja lokalbefolkningen, hur vet jag inte, men något borde vi göra' Svarar jag utan att ha en aning om något. Men svaret var nog bra för henne, eftersom kommande tio minuter följer hon själv upp med egna resonemang om något jag inte kan det minsta om, medan jag flyter tillbaka in i mina tankar.

"Mitt kaninhål är djupt och jag behöver inte speciellt mycket av vardagen för att följa den gnagaren långt ner i boet. Det går alltid att förlita sig på att sina egna tankar leder en till något som man tycker är intressant, annars skulle de aldrig uppstå. Drömmar driver mig, de behöver inte förverkligas. Tankar lyfter mig, de behöver inte ventileras. Lämna mig gärna utanför, ta er vidare på egen hand."

Ålderdomens årstid

Fager är ekens skiftning

En mantel av smaragd,

med toner av citron,

är nu krönt,

i krapp.

Löven tappar taget,

världen stannar upp och lyssnar,

jag hör hjärtslaget.

Vinden tar emot,

bäddar ner de förlorade,

i en bruten,

och kall slöja.

Ett fraktalt skelett,

sträcker på sig,

efter solens sista strålar.

Jag smakar den multna doften,

andas den svala brisen,

snart faller den första flingan.

En skummad tutte till!

Fridas stickade halsduk är virad runt halsen ett halvt varv så att det nästan två meter långa axelklädet hänger snyggt framtill. Hennes havsblåa höstjacka matchar de slitna jeansen hon köpte på vägen hit, designen är Usurati, italienska för slitet. Hon puttar sin limegröna barnvagn med aluminiumbågar framför sig genom kullerstensgatorna i Gamla stans strama kvarter, i klackförsedda pumps trippar Frida stressat fram samtidigt som hon snabbröker en mentolcigarett.

'Nu skulle de andra se mig' Tänker hon i samma ögonblick som hennes mobiltelefon ringer. Hon letar ivrigt i den överfyllda handväskan bland tamponger, nappar och bilnycklar för att sedan plocka upp den senaste Androiden. 'Hej gumman... jag är alldeles strax där... puss, ciao!' Svarar hon och fimpar cigaretten under vänster klacksko. Frida tar av sig sina svarta läderhandskar som luktar rök, stoppar in två minttuggummin i munnen och gömmer handskarna i barnvagnsväskan. Dags för fika!

Som taget ur en H&M reklam kommer de alla ut från gränderna i slowmotion för att förenas på Järntorget, vinden får deras hår att bölja åt alla håll, solen skiner upp deras blonderade slingor och kylan får deras andedräkt att visa upp hur härligt frisk hälsa de har. De är här nu med varsin barnvagn i olika pastellfärger och tillbehör; soltak, gps och dragkrok. Varje barnvagn bär sin egen nummerskylt med barnens namn och besiktningsmärke, så att Frida och hennes väninnor vet om barnet har lekförbud och eller ska in på verksta'n. Namnen är exotiska med internationell klang som egentligen skulle kunna vara allt från en actionfigur till ett tennisrack; Joe, Tyra och Wilson. Vagnarna ser ut som en miniatyrbil av kombimodell, med helförsäkring och reservhjul. Det ytterst säregna med dessa mini-monstertrucks är att de endast går att parkera på ett sätt, framför alla kafé entréer. 

De tre mammor matchar varandra, stressade, modemedvetna och samtidigt varandras starkaste rivalitet. 'Ledsen att jag är sen, men lilla Joe skulle bara läsa klart ett kapitel ur sin favoritbok Brott och straff.' Ursäktar sig snart trettioåriga Jenny. 'Det gör inget, jag fick ditt sms, så jag lyckades hinna köpa en ny Sodukobok till Tyra, hon gillar dem så mycket.' Säger Lisa medan hon svarar på ett fakesms(hon drar lite slumpmässigt på touchskärmen). Frida har inget bra att komma med så hon ler endast och följer upp med 'Ska vi gå in tjejer?'. Alla svarar enhälligt ja, ockuperar entrén med sina enorma charabangs och rycker upp kafédörren så att en liten söt klocka plingar till. 

'Tre laktosfria Latte tack!' 

Tre timmar spenderas på kaféet då talar de om barnmorskor, hur duktiga deras barn är och alla romantiska kvällar de haft med sina halvt italienska pojkvänner. Pojkvänner, barn och släkt som golfar, lagar lika bra mat som Per Moberg och som aldrig bråkar. Om Frida, Jenny och Lisa var tillverkade av möbelsnickaren Geppetto hade deras näsor kunnat blivit fina klädhängare efter varje kaféträff. 

Men Frida är trött, trött på att alltid tävla. Frida vill sitta hemma och kolla på Parlamentet. Hon vill ha fula mjukisbyxor på sig och hennes stora längtan är att få ta ut sina siliconbröst, låta brösten hänga normalt och inte stå ut som två kamelpucklar. Hon tycker Sex and the City är ute och enformigt, Cosmopolitan är endast ett fint ord för tranbärsjuice, vilket Frida associerar med urinvägsinfektion. 'Dricker jag fler av dessa gör inte mitt urinrör ont ikväll, om han nu ska hålla på att slicka när jag kommer hem' Brukar hon tänka runt drinkbordet när de alla tre har en, som Jenny vill kalla det "en spännande utekväll".  Frida vill ha svart kaffe, ingen mer skummad mjölk med kaffeessens. Inge mera lattemamma. 

Frida,

vill bara vara Frida. 

Haiku - Rast

Sociala ni

Respirerat nikotin

Förenar vila

Mumbo jumbo

Det kliar i min kropp, alla hår har rest sig och svansen står rakt upp. Som en katt inträngd i ett hörn väser jag och är skräckslagen över att behöva besvara ingressen av denna konversation. Min hjärna har på en millisekund sammanfattat deras diskussionsunderlag under en huvudrubrik, astrologi.


-Det är vinter nu, klart att du sover dåligt om du är född i vågen!


Vänd er inte mot mig, tala inte med mig, håll mig utanför, det här kan endast sluta dåligt. De snirklar sig runt på ovetandes analyser om människors olika beteende, som tar sin sista anhalt i ett gemensamt samförstånd. Ett samförstånd jag ställer mig bredvid och iakttar.


-Min fru och jag har olika planetåldrar, zodiakkombinationen stämmer inte överens med sjunde husets front stjärna. Därför fungerar det bäst om vi endast kör missionären, så klart.  


Om den första delen av Astrologi termen kom från det finska språket hade det varit mer "logisk", det hade helt enkelt blivit"stjärnkatalog". Men det är tydligen "Hur-människan-påverkas-genom-himlakroppar-läran". En allsmäktig lära som kan förutspå allt möjligt, iaf enligt metros horo-spåtant:


-Du kommer träffa någon idag, som du inte träffat på länge!


Kan du precisera det lite mer tack? Vad är länge? Vem är någon? Räknas min påhittade vän i huvudet som jag inte talat med på länge? Jag har astrologi allergi, som ger mig grava mentala utslag i form av neurotiska utbrott på dess utövare.


Kan du inte dra till med att du tror på spöken också så är min dag fulländad, jackpot, en komplett seger för tantrajägaren med ögon som lasersikten. Ett perfekt sätt att förstöra min kopp kaffe, hur ska vi kunna ha en vanlig konversation efter detta, när allt jag kommer tänka nu är; Om jag fick bestämma ditt stjärntecken, vore du en rankfoting.


"Tvillingarna trivs med det orubbliga faktum att tiden går, att allt som kommit ska försvinna och att inget varar beständigt. Inte så att de själva driver fram förändringar, men de är alltid på första parkett" 


Jag behöver inte fundera över min framtid numera, för tiden går och ingenting varar. Jag förändrar ingenting även fast jag kräver mycket uppmärksamhet, jag som tvilling är en grå och trist passagerare. 

Haiku - Begraven

Nedlyft i jorden

Andas det sista syret

Trivs i min kista

Egensinnigt styvsint...

Jag äter alltid godis före maten,
springa med saxar ut på isen.
Trampar ner hälen i skorna,
sover i badkaret,
medan knäcken står på spisen.

Går mitt i vintern i shorts,
slickar alltid på frusna stolpar.
Cyklar utan händer,
med hjälmen på styret,
hoppas att jag voltar.

Dricker, röker, snusar samtidigt,
med eller utan java. Svart som natten,
skadar magen, välkomnar smärtor, är för upptagen.

Ligger utan kondom,
konsumerar utan kontroll.
Eldar våldsamt och nonchalant,
reser mig aldrig för gammal tant.

Skär emot mig,
jobbar ut mig,
lovar bort mig,
skämmer ut mig.

Sitter för nära tv´n flera timmar,
med förstoringsglas tills jag svimmar.
Har kraftig hårväxt i mina handflator,
besudlar mig,
med min dator.

Går ut i vägen utan att titta,
svär alltid med ordet fitta,
förnedrar mig ständigt och jämt,
för er är jag bara ett skämt.

Titta på mig!

Hegemonisk maskulinitet.

Han vaknar innan tuppen galer, tittar på sin fru som sover för att sedan gå ut i hallen. Drar på sig blåstället och vandrar vidare ut i köket för att göra dagens första kopp kaffe. Ur bröstfickan på hängslebyxorna tar han upp lössnuset som bakas till formen av en tunna innan det trycks in under läppen. Medan kaffet puttrar trampar han ut i gummistövlar till brevlådan och hämtar tidningen som han bär under armen tillbaka till timmerhuset.  På vägen tillbaka tittar han ut över sina ägor, ser hundarna vakna till liv i hundgården och börjar visslar på något oväsentligt. 

Efter kaffe och gröt är det dags att börja arbeta, ut och sätta sig i traktorn och gräva. Det är söndag och han är ledig från sitt vanliga arbete, men hemma behövs det alltid göras saker. Flyttas sten, huggas träd, grävas grop och alla sådana viktiga saker som män gör. Bygger han inte, så gräver han. Gräver han inte, så eldar han. Gör han inget av detta, så sover han. Hans klädstil är flanell och gummistövlar, jaktkläder och klyvyxa. Han dricker öl och kaffe, äter kött och potatis och bajsar med öppen dörr. 

Det sprutar manlighet ur honom, när klockan är 09:00 och jag precis börjar vakna till, har han redan grävt ett viktigt dike, kluv´t ved och kramat ihjäl en älg med bara händerna. Hans andra kopp kaffe tar han med mig, när jag sitter nyvaken i en morgonrock och knappt vet om jag lever. Då är han svettig och uppe i varv, redo att köra ett till pass med motorsågen eller någon annan maskin som låter mer än vad den presterar. Skulle han få välja kaffebryggare hade den varit bensindriven och haft grävskopa. 

"Ska du inte hänga med ut och skjuta lite vildsvin, de´ ä´ la gott´?"

"Euhm, jag äter inte kött..."

Jag är en oman i jämförelse med denna man, han backade med släp innan han började övningsköra. Jag känner mig som en späd rådjursunge som med mjölkvita fingrar hellre knappar på mitt tangentbord i soffan än bär timmer i skogen. Hans närvaro får min röst att spricka som en tonåring och få finnarna att florerar i mitt ansikte. Mina pubishår dras tillbaka och endast blonda fjun täcker min pung när han är i närheten. 

Han talar om grävmaskiner, traktorer, däckbyten och tumstorlekar på brädor. En riktigt karl, en händig man som kan ta hand om sin fru, sina barn, sina hundar och kor. Jag känner mig som en innerstadsmänniska, som fått latte i nappflaskan när de var små, en person som aldrig besökt en riktig skog. Omanlig okarl med kontorskropp som gillar att diskutera världsproblem och normer, allt annat än han. 

Detta skrämmer mig, hans manlighet hotar hela min existens, jag känner mig otillräcklig. Som en misslyckad mollusk tvingar jag ner whiskyn han erbjudit mig och låtsas njuta något oerhört. Vi tittar på Die hard tillsammans och han tycker John Mc.Lane är jävligt hård som kan tåla så mycket stryk. Jag fejkar, han är äkta. 

En äkta man, en stereotyp, en norm. Jag önskar jag vore han.

Postmodernt klipulver...

Jag har inte tid med dig!

En kall vind drar förbi,
men det finns inget dåligt väder.
Din utsträckta hand skakar,
men det finns bara dåliga kläder.

Jag har inte råd med dig!

Du må varit direktör,
men nu går nog pengarna till droger.
Inte längre profitör,
min donation går endast upp i lågor.

"Ledsen jag har inga pengar"

Jag vill inte se dig!

Det fanns ett val att inte hamna där,
men du tog den breda vägen.
Nu förpestar du min sfär,
arg, ful och våldsbenägen.

Jag hatar dig och alla som du!

Ni går hand i hand med döden,
en stinkande kompostering.
Jag vill inte förändra era öden,
en klart dålig investering.

Jag är likriktad och uppriktig,
stressad och upptagen.
Jag är någon,
någon viktig.
Syntetiskt framtagen.

Titel okänd

Kap 1.  Ruinens brant 

Jag är världens sämsta berättelse.

Det är ingen som vill ta i mig, ingen som har tid med mig, ingen som tittar åt mitt håll. Min enda förälder tog illa hand om mig och visade mig ingen kärlek. En endaste blick mot mitt gråa yttre gör mig glad och ger mig nytt hopp om att bli älskad. Men det blir aldrig mera än en kort, kallsinnig flukt som snabbt letar andra attraherande skönheter. Jag har blivit åsidosatt och utstött men aldrig utnött. Mitt sinne må vara ungt och oförstörbart, men om jag jämför mig med andra i min ålder är jag både bittrare och argare. De finns sådana som jag av halva, dubbla eller tredubbla min ålder som har blivit skådade och rörda med innerlig kärlek. Vad är det som är så speciellt med dem och hur var deras föräldrar? Jag kommer nog aldrig få svar på detta och det är en fråga mitt jag aldrig tröttnar på.

Hans hand kom i en svepande rörelse närmare och närmare min kropp, hans fingrar sträcktes ut och jag ville så gärna bli rörd av honom. Jag kände hur hans fingeravtryck skar luften framför mig och lämnade en varm och inbjudande doft när alla fem fingrar passerade med ett susande ljud. Som att jag blev träffad av tusen pennuddar sprang det kittlande känslor genom hela min kropp. Känslor som jag sällan får uppleva, men som alltid borde vara där. Men han tog aldrig på mig, han tog på någon annan, någon bättre än jag. För jag är inte söt, snygg eller smal. Jag har inga karakteristiska kroppsliga drag som får varje hand att vilja ta på mig. Den kropp som är runt mitt jag är grå och kantad, medelålders och lika upphetsande som tegelbyggnaden jag bor i.

Huset fylls av ett smattrande ljud från plåttaket när regnet faller ner. Det tak som är långt ovanför mig och som utgör en trygghet mot vattnets kalla droppar. Tegelväggarna som håller taket på plats ger av sig fukt och bidrar till en ruggig och kall känsla igenom hela huset. Huset som har flera våningar, är från förra seklet och ägs av en herre med mycket pengar i sin madrass. Huset inger en uppfattning om stabilitet och struktur. En strukturerad miljö för glädje, sorg, hat och kärlek. En fristad som jag vill kalla mitt hem. En fristad som jag inte vill vara med om längre. En fristad där väggarna kryper närmare för varje dag som går.

Hur kunde min far vara så känslokall och skapa mig såhär trist, så tråkig och innehållslös att jag inte får yngla av mig. För jag drar inte till mig folk, ingen talar intresserat om mig, och skulle det mot all förmodan vara så att någon nämnde mitt namn så är det med en ironisk skämtsam ton.

'Du kan väll bekanta dig med den där gamla reliken om du har tråkigt' Brukar de skratta åt mig, mitt framför mig, som om jag inte existerade. Jag vill inte vara här längre, jag vill inte vara ett åtlöje, jag vill. Jag vill nog faktiskt dö om jag skulle vara ärlig. Att mitt jag upphör är nog inte möjligt, men att jag kanske kan få lämna denna kropp och komma till en bättre plats. Vad en bättre plats är vet jag inte riktigt och inte heller vet jag om jag kan tänka mig en annan kropp, men lite omväxling skulle förnöja. Alla platser jag kan tänka på är nog bättre och alla kroppar som inte liknar min, är bättre än min. Men om jag nu ska tala om min kropp och mitt öde, måste jag nog introducera min far lite kort, Jakob.

Jakob lever inte längre, han dog av alkolism. Han söp sönder sitt brustna hjärta och lämnade ingenting efter sig utom mig. Hans karriär var misslyckad, liksom hans karaktär, en svag man som kallade alla de som gick emot honom för omogna och levde sina sista dagar i ensamhet. Jakob blev aldrig en del av livspusslet eller besökte många ställen på jorden, utan han levde i en trång och nedgången lägenhet. En tragisk man vars enda arv också blev misslyckat. Det arvet var endast jag och Jakob var min far.

Nu vill jag tala om mitt stora beslut, min död. Det tog mig ungefär tio år att komma hit, till det mentala tillståndet som jag är i nu, till denna avsats. Jag står högt uppe på en träestrad och blickar ner mot det karga betonggolvet som kommer leda till min direkta död. Det åker en svindlande känsla igenom min kropp som gör mig yr och euforisk. Äntligen ska detta lidande få ett slut, äntligen ska ingen få skratta åt mig mer eller håna mig, äntligen ska jag bli fri från min ångest. Jag känner mig nu redo att lämna denna avsats, denna kropp, detta liv.

Jag släpper kontrollen över min kropp och låter fysikens lagar ta hand om mig. Vinden blir kraftigt tilltagande när jag faller nedåt och ett vinande ljud ekar i mitt huvud för varje gång jag passerar ett våningsplan. Det ligger nu en ro i min kropp, ett lugn jag aldrig tidigare känt, ett medvetande om att det här är min sista starka upplevelse. Jag faller nu i hög hastighet, tumlas runt i luften och kan inte definiera vad som är upp eller ner, fram eller bak. Det enda som jag kan tänka på är vad min far sa innan han lämnade över mig till de nya ägarna; 'helt ok, men det slutar dåligt'. Jag är helt ok, med ett dåligt slut.

I samma ögonblick jag slår i marken slits ett flertal sidor från pärmen av kraften och pappersarken faller ut över golvet ljudlöst. En dov knall ekar i biblioteket när min kropp omfamnar betongen med full kraft och ett rispande ljud skriker från baken av min kropp när linnebandet spricker upp i mitt ryggslut. Min fot är kraftigt förvriden och saknar mycket av sitt innehåll. Falsens limning har släppt och skulle jag inte ligga med framsnittet nedåt hade alla sidor saknats. Efter några sekunder faller omslag och gördel ned över mig och lägger sig som ett betryggande täcke över mig. 

Vilken skam, jag dog inte.

En vuxen barnlek...

Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt står i riksdagens personalmatsal och diskuterar om väder och vind medan de kommer längre fram i matkön. Efter fem minuter är de båda framme vid alla luncherbjudanden och de färdiggjorda mackorna. Maud och Fredrik tittar på räkmackan för tjugonio kronor och säger samtidigt:

"En sådan tar nog jag till lunch"


De sneglar på varandra i förvåning och innan Maud hinner reagera säger Fredrik:

"Smurf"


Maud blir högröd i ansiktet och ser förgrymmat på Fredrik som nu har lagt till det bredaste moderat flinet han kunde hitta under kostymen.

Lunchen avnjuts vid samma bord och Fredrik berättar om hans fru bekymmer med skatteverket, att barnen inte äter upp grönsakerna och att gräsklipparen har gått sönder, igen. Maud är tyst, säger inte ett ord. De båda äter upp och går sedan till sina arbetsrum.

Senare i plenisalen har alla partiledare långa viktiga tal om integration och ekonomi. Fredrik är uppe i talarstolen och talar näst sist. I slutet av talet tittar han på Maud som inte har talat ännu med ett leende för att sedan avsluta talet med:

"Det var allt för mig, nu tänkte jag lämna rum för centerns partiledare"


Maud sitter stilla på sin plats, hon skakar av frustration och brister sedan ut i gråt. Hon rusar ut ur plenisalen med tårarna sprutandes åt alla håll. Fredrik hastar efter ropandes med tröstande tonfall:


"Men Maud, jag menade inget illa"

Maud gråter fortfarande när hon kommer ut i korridoren där hon stannar, hon lutar huvudet mot en vägg och slår ena knytnäven i betongväggen upprepade gånger. Fredrik kommer ut i korridoren och Maud vänder sig mot Fredrik med gråtfyllda ögon och rasande argt ansikte, redo att attackera Fredrik med full kraft:

"DU VET REGLERNA FÖR SMURF, NU GICK DU FAN FÖR LÅNGT! DU KUNDE SAGT MITT NAMN TIDIGARE!

Man kan inte uppleva ingenting!

Jag är opåverkad och neutral, jag kan ta avstånd från alla fördomar och glida runt i samhället som en förkroppsligad sensmoral. Dömma ut alla som kategoriserar och sprider negativa tankemönster ibland min omgivning och tillrättavisa andra som trackaserar människor som redan ligger ner. Jag kanske inte är neutral, men jag försöker se min omgivning som godhjärtad för att försöka förmedla en positiv syn på saker... Äsh, det här går inte! Vem fan kan vara neutral?

Nej men här går jag runt och är helt neutral, har inte blivit påverkad av någon, tagit alla beslut själv och varit helt fri från allas åsikter! Skapat tankar ur ingenting och valt mina val utifrån ett vakuum.

'DET FINNS BARA TVÅNG!' Ropade Natasja ut under ett seminarie. 

Så sant som det är sagt har Natasja rätt, vi lever under ett ständigt tvång. Att det finns en diagnos för tvångsmässigt beteende kan tyckas vara ytterst konstigt när hela vår existens är ett stort tvång. Tvungen att äta, sova, toa. Tvungen att röra sig, prata, tänka. Tvungen att jobba, utbilda sig, vara ledig och ha roligt. Vad som driver tvånget är olika men det finns där, bakom alla händelser, rörelser och val. Dina tankar är inte skapade utifrån egna val, de är baserade på erfarna upplevelser som lagrats i ditt minne och därav blir dina val också baserade på erfarenhet. Fri vilja? Fuck that! Heja Natasja!

"Men jag vill kunna bestämma själv, jag vill inte att någon, typ staten ska komma och säga åt mig vad jag ska göra! Jag vill bestämma över mitt liv" 


Sorry, your fucked, next!

Konkret och precis!

Det fanns en slägga fylld av liv,

den hölls av mig, liten och förveten.

Liten och röd var min fot,

röd av blod, blodet spreds som en farsot.

Mor kom i flanell,

med stora kliv,

hade med sig moster Siv.  

Vad har du gjort käre pojk,

sa de ansträngd i förtret.

Nu titta spiken upp ur foten,

jag dolde släggan diskret.

Den har varit där hela livet!

Men mitt tal var inte välskrivet.

Min mor blev arg och dyster,

och jag fick träffa sjuksyster.

Din historia håller inte unge man,

sa syster när hon höll mig i sin famn.

Vad är det du försöker vederlägga?

Jag slog dit spiken med en slägga!

Sekundär prioritering

Analyserar du någonsin dina samtal du har med vänner? Vad ni pratar om, hur ni pratar om saker och när dina vänner hör av sig till dig?

Jag ser telefonboken som en prioriteringslista, där vänner är inlagda i olika kategorier. I telefonboken finns det dem man ringer när det är fest, dem man dricker kaffe med, de man motionerar med och resten som man inte vill ringa eller bli uppringd av. Alla dessa kategorier är olika för alla men man blir fortfarande prioriterad i telefonboken, som ett högt nummer, eller ett lågt nummer. När man har en hög siffra är man den viktigaste i världen och kompisarna ringer alltid först till en för att berätta om den stora nyheten, men när man är längst ner får man höra samma nyhet ryktesvägen.

Döden vill ingen ringa, men döden ringer gärna upp den som inte vill leva.

När du blir uppringd sent en fredagkväll av en vän eller bekant som du vanligtvis inte umgås med så mycket, någon som vill att du ska komma över och dricka öl eller te. Tänk en extra gång! Varför ringer denna person dig sent en fredag, varför öl och varför låter han eller hon så deppig? Du är den andra, tredje eller den tioende hon eller han har ringt denna kväll. En sista utväg till något typ av sällskap innan den berömda fredagen är slut. Känn dig förolämpad, du blev precis ett körsbär i likör som plockats upp i mellandagarna av en bakfull tomte ur Aladdin asken.

ett lågt prioriterat samtal...

Ingen känner apan, apan känner alla...

Hundarna skäller och det plingar om deras halsband, korta blonda matte stoppar nycklarna i fickan och ilar sedan ned för trappan. Jag står kvar och tittar...

'Creo que se puede oír a los pájaros susurrando teorías de la conspiración, si usted escucha con cuidado!'

Två chilenska hårdrockare kliver in genom branddörren med en enorm schäfer kopplat i ett nithalsband. Den äldre mannen plockar upp nycklarna ur sin militärjacka och låser upp sin ytterdörr och de båda försvinner. Jag fortsätter kika ut...

'Hejdå! Jag är strax tillbaka, plocka ur disken medan jag är borta!

35-åriga Natalie kliver ut genom ytterdörren i mjukisbyxor och har plånboken i högsta hugg, hon ska handla mjölk, toapapper och röda Lucky strikes. Hon får nästan branddörren uppslagen i ansiktet när hon krockar med gamle Bernt som vill komma ut ur trapphuset och in på våningsplanet

'Oj, hej, förlåt!

Bernt svarar inte och går långsamt till sin lägenhetsdörr som är mitt emot den chilenska familjen, för att upptäcka att det fastnat ett tjockt packet i hans brevinkast. Bernt muttrar och jag iakttar allt genom mitt titthål...

'jävla brevbärare, inget är som det har varit'

Jag sitter på en stol i hallen, med chips och cola. Här är det bunkrat för torsdagen med mys i hallen, jag och alla mina grannar umgås alltid på torsdagen. Eller jag umgås med dem, de vet inte att jag är där...

Gu va mysigt!

Ursäkta röran, vi bygger kaos!

I en 2:a i okänd förort 17:04

Svetten lackar från pannan när hon släpper ned disktrasan i vasken och pustar ut, hon är alldeles andfådd. Mario ska nämligen komma på besök, så det måste vara fint och städat. Han får inte tro att hon är en gris, för då kommer han aldrig gilla henne. Jenny har nämligen inte plockat kläder från golvet, dammsugit, tvättat eller diskat på en månad. Hennes lägenhet ser ut som en möglig fruktsallad och nu är det endast en halvtimme innan han kommer. 'Fuck, hoppas han missar bussen!' Tänker hon.

*Pling-plong*

Lägenheten ser ut som ny, det är tända ljus och skinande rena bord, myspys musik i bakgrunden och en garderobsdörr som tyst knakar av trycket från all inpressad smutstvätt och barnleksaker. Hon har precis stigit ur duschen, rakat ben, armhålor, eventuell fjunig mustasch, och fittan. Kört slump-matchningsleken med de få kläder hon har i sin rea-garderob och överkonsumerat Jennifer Lopez parfym som hon fått av mamma.

'Hej, vad kul! stig in, är du hungrig?' välkomnar hon in Mario som ser casualkostym klädd ut, stylad frisyr och luktar Armani. 'Tack, vad roligt att vara här, nej jag åt resterna av en älggryta jag gjorde igår, så jag är mätt!' Svarar Mario och lämnar över en vinflaska med röd rosett runt korken.

'Oj, tack så mycket' tackar Jenny och tänker att med lite vin ska nog Mario och hon leka nakenbrottning och röka en fransk cigarett i sängen.

'Vad fint du har det Jenny, jag gillar verkligen din lägenhet' Säger Mario utan omtanke efter tio sekunders efterforskning i Jenny's hemliga inferno.

'Äsh, jag har inte städat på länge, du får ursäkta att det är lite stökigt' Svarar hon nervöst och hoppas att det varken ligger tandpetare eller blodiga trosor och döljer sig i något hörn av snusk.

I en andrahandslägenhet i okänd betongförort 16:36

Mario springer runt i lägenheten snubblandes över smutsiga kalsonger och träningsskor, letandes efter sin Armani parfym. Han är lite illamående efter den stora portionen av makaroner utan tillbehör som fick bli hans middag. Iklädd den enda kostym han äger känner han sig snygg om det inte vore för den vita fläcken i skrevet från födelsedagsfesten i fredags.

'Om jag påpekar att det är en gräddfläck från tårtan kommer hon ändå aldrig tro mig' tänker han medan ett gammalt riskorn krossas mellan parketten och tårna i all hast i jakten på deon.

På väg ut genom ytterdörren stöter han till sina knegarbyxor med trycket "Rivners" på och hans vänstra byxben blir alldeles vitt av dam.

'Helvettes jävla fan' Skriker han ut i trapphuset så att det ekar och försöker borsta av allt med handen för att sedan stänga ytterdörren. 'Shit, nu är jag sen också' mumlar han för sig själv medan han halvjoggar till bussen. 'Jag kan fan inte komma sent på första träffen, vi sa juh halv sex.' Muttrar han vidare.

Utanför Jenny's trapphus står Mario och pustar ut efter den 500 meter långa joggingturen, han är inte van att springa långt och väntar nu på att svetten ska torka in. För han vill inte visa sig otränad eller vara den där killen som svettas mycket, vilket han dock är.

'Iaf tur att vi inte skulle vara hos mig, hon hade genomskådat min städning direkt' Fnissar han för sig själv innan han går upp i trapphuset.

*Pling-plong*

'Hej, vad kul! stig in, är du hungrig?'

Lita aldrig på tomten...

Sven gnuggar sina ögon och gäspar när han sätter sig ned på sängkanten. Det är mörk i det lilla barnrummet när Sven tar fram sagoboken för att läsa för sin dotter Lisa, så han sträcker sig efter lampknappen till sänglampan.

'Pappa kan inte du berätta en egen historia istället?' Häver Lisa ur sig impulsivt och Sven stannar upp förvånat i rörelsen för att tänka efter.

'Ja, jo, hmm.. visst kan jag göra det, låt mig bara tänka lite först' Och Sven tänker en liten stund, sen harklar han sig för att berätta sagan med en mörkt viskande röst.

'Det var en gång en ensam man som satt och eldade i sin lilla stuga för att hålla vinterns kalla vindar ute. Hans hus var alldeles insnöat, så han kunde inte komma ut under hela vinterhalvåret. Men mannen var väl förberedd för sådant att hända, att bli snöad alltså. Så han hade nog med mat och öl för att klara sig ända till våren, då snön kunde börja smälta runt hans hus och han skulle kunna komma ut igen.

Men mat och öl kan man inte endast leva av. För som jag tidigare sade var mannen ensam och hade inga djur i huset som han kunde roa sig med. För när mannen hade läst ut alla böcker, lagat alla olika maträtter han kände till och spelat alla spel han visste med tärning, så hade han gjort allt man kan göra i en liten stuga. Så när allt nöje var förbi kände han sig som sagt mycket ensam, så ensam att han svor på att aldrig mer sitta ensam en vinter till. Han svor att han skulle leta upp en dam som ville sällskapa med honom och skapa en familj med honom.

Så kom våren och mannen kom äntligen ut ur huset, skäggig och illaluktande tog han sig till närmaste flod för att göra sig fin. För mannen var väl bestämd på att ta sig till byn för att leta upp ett fruntimmer, och ville man träffa fruntimmer var man tvungen att vara stilig. Så mannen tog sig till floden och ställde sig under ett vattenfall för att klippa av sig sitt skägg och tvätta sin kropp. Då han får se en tomte sittandes på en sten vid flodkanten. Inte en tomte du kanske föreställer dig, utan en liten tomte som endast var fem äpplen hög och bar gråa yllekläder med en fin toppluva av päls. Tomten som såg helt ovetandes ut om att mannen stod där och tvättande sig, åt en skål med gröt och drack öl ur en trästop som inte var större än ett snappsglas.

Mannen tog på sig sina kläder och gick långsamt fram till tomten som tittade upp när mannen närmade sig.

'Hej!' sade mannen när han tog av sig sin mössa och hukade sig ned på knä framför tomten.

'Hej' Sade tomten och tog ett sista slevtag av gröten och stoppade sleven i munnen.

'Vem är du?' Frågade mannen med skeptisk och uppspärrad blick.

'Jag är din hustomte och har bott på din vind hela vintern' svarade tomten som om det vore uppenbart, samtidigt som han ställde ifrån sig skål och sked.

'Min hustomte?' Sade mannen i hög fallset. 'Menar du att du är min?'

'Din?, nej men jag är din hustomte och är tacksam över att du har eldat så pass flitigt i eldstaden, så att jag har sluppit frysa uppe på vinden.' svarade tomten rappt.

'Jasså, du har bott på min vind?' Sade mannen något irriterat.

'Ja, å som tack för det tänkte jag ge dig en gåva!'

'Jaha, ja du har inte stört mig, men jag var väldigt ensam i vinter så jag hade uppskattat om du hade kommit ner och samtalat med mig'

'Jo, det märkte jag.' Svarade tomten med himlande blick. 'Och därför ska jag ge dig något du alltid kommer vara tacksam över.'

'Jasså?' Sade mannen med ett sken om bli något exalterad.

'Ja' Svarade tomten och plockade fram en stor nyckel ur sin ficka. 'Det här är en nyckel till den vackraste och trognaste kvinnan i världen. En kvinna som kommer göra dig otroligt lycklig för resten av ditt liv om du bara ger henne denna nyckel'

'Vad menar du?' Sade mannen konfunderat och tog emot den stora nyckeln som sken av guld.

'Jag menar exakt det jag säger, den vackraste och trognaste kvinnan finns i urberget i norr och sitter inlåst där för all evighet, om du inte hjälper henne!'

'Hahaha' skrattade mannen hånfullt och skakade på huvudet. 'Mycket har jag hört i mina dagar, men det här var då det värsta' skrockade han vidare.

'Ja tro det om du vill, men tror du på tomten, kanske du skulle tro på vad tomten hade och säga' svarade tomten aningen förargat.

'Jaja, tack för nyckeln herrn, den ska jag få mycket användning för' svarade mannen med åtanken om att sälja nyckeln i närmaste by för guldvärdet.

Mannen stoppade ner nyckeln i sin rockficka och när han tittade upp var tomten borta. Mycket förvånad stod mannen länge och tittade ut i skogen en bra stund för att sedan röra sig vidare mot byn.

Många månaders spenderande på alla närliggande byars pubar började mannen surna till, inte ett fruntimmer hade nämligen varken velat äta middag med honom, gå på romantiska promenader eller tala om vädret. Du förstår mannen var oförmögen att tala med kvinnor, hans tunga blev av bly och allt som kom ur hans desperata sinne skrämde varje kvinna från hans närvaro. Han kände sig som förhäxad att aldrig få träffa någon kärlek.

Så mannen hade börja omedvetet börja krama den stora guldiga nyckeln i sin högra hand, som efter dessa månader legat kvar i hans rockficka. För när han hade kommit till byn hade han blivit allt för ivrig att hitta en pub, att han hade glömt bort att sälja nyckeln.

Men så en natt när han satt i en pub vid baren, kommer han och tänka på nyckeln och lägger upp den på bardisken. Länge stirrar han på nyckeln, funderar och tänker på vad tomten hade sagt till honom. Han har som en inre strid med sig själv, om han tror på vad tomten sagt eller inte. Men till slut bestämmer han sig för att ge det ett försök, han reser sig och går ut från puben, går rakt norrut för att komma till urberget.

Det tog honom tre hela dagar och väl framme började han leta efter någon typ av ingång in till berget. Efter mycket möda och stort besvär såg han en spricka i berget som såg ut att leda långt in i berget. Den lyste med ett glödande sken och han bestämde sig för att denna spricka måste vara det han hade letat efter. Så han klämde sig in i sprickan och började krypa och klättra längre in i berget, som ganska kvickt ledde honom fram till en stor grottsal.

Grottsalen var upplyst av en stor brinnande fackla och i andra änden av grottan var det en majestätisk portöppning av ursnidad granit. Öppningens sidor var formad som två stora troll vända mot varandra och tillsammans hållande en stor nyckel av samma form som mannen hade med sig i sin rockficka. Mannen gick beslutsamt in genom portöppningen och följde en lång fint uthuggen gång som var upplyst av flera brinnande facklor. Gången ledde fram till en enorm matsal med bord, eldstad, stolar och tavlor på väggarna. I eldstaden brann en värmande eld och i tavelramarna var det porträtt på små tomtar som åt, lekte och skrattade. Det fanns även fler dörrar som ledde till andra mörka gångar och en stor gryta som puttrade vid elden.

Mannen stod förbryllad med vidöppna ögon och beskådade den syn han såg, när plötsligt en stor metalldörr stängdes bakom honom med ett stort brak och ett lås vreds snabbt om.

*Klick* ekade låset genom salen och utifrån de mörka gångarna trädde mängder med stora troll fram ut ur mörkret med ondskefulla leenden. De hade stora äckliga näsor med vårtor, hemska gula stora tänder och var dubbelt så långa som mannen. Om du hört berättelser om troll förut, så vet du att de älskar att äta människor, och dessa var inte annorlunda. Innan mannen hann blinka svingades en stor yxa mot hans kropp som klöv honom på mitten så blodet for åt alla håll. Han föll livlöst ner till marken och dog direkt. Trollen gjorde en soppa av vidrig karaktär av mannens kropp, en så vidrig soppa att lukten stank hela vägen ut genom urberget och ner till byn.'

Nu är det alldeles kolsvart i sovrummet när Sven pussar Lisa på pannan och reser sig från sängkanten.

'Go'natt älskling!' säger Sven och vandrar kvickt ut ur rummet och stänger dörren bakom sig.

Den matrixiella matrisen

- Take the red pill if you wanna know something...

- Know what?

- Don't ask what, ask when!

- When?

- Not now Neo, now you must rest!

- But...

- But is not an answer, nor a question, "But" can always be what you want it to be.

- I'm confused...

- Rest Neo, I will tell you when you are ready.

- You said I was never going to be ready.

- Thats because you don't believe Neo!

- Believe in what?

- That reality is far more complex then what can be described in words.

- Weren't you suppose to explain all this?

- you have to feel it!

- Are you high Morpheus?

- That is not relevant, now rest Neo!

- And why are you wearing that leatherjacket?

- That is your imagination projecting an image of how you see me.

- NO, that's you, wearing silly cloths!

- Fuck off Neo, you are not the one!

Cataclysm children

Jag står lutandes med ryggen mot stålräcket och har ena Underground-kängan vilandes på det nedre staget så att mina tighta svarta jeans slimmar sig över benen. Kedjorna som är till mina hemnycklar hänger i en stor båge från min högra bakficka ända fram till en av bälteshällorna.

SKULL FUCKED FACE! Står det tryckt på min t-shirts ryggtavla och mitt långa korpsvarta hår ligger oborstat över mina axlar.

Jag drar ett sista bloss från min cigarett för att sedan gå in med mina metallare och skrika "If your 555, then I'm 666!", för att sedan skapa en redig moshpit. Men innan vi passerar spärrarna in till Hovet vänder sig min vän mot en förbipasserande hårdrockare med Iron maiden-t-shirt och ljusblå jeans, för att skrika hånandes till honom:

- "FAN VA METAL!" och snärtar till killen i bakhuvudet så det blonda yviga håret fladdrar till.

Fan va true och cool jag är. Jag lyssnar endast på den hårdaste metallen, de mest underdog banden av alla. De är så osignade att de knappt existerar, spelar helt originellt och är endast influerade av döden själv. Unstream, nostream, bara metal!

Fan va cool jag är, jag bryr mig inte om något, jag hatar allt och alla som är töntiga, fula eller tjocka. Jag har tränat på att aldrig visa känslor när man kollar på skräckfilm, jag kan äta den starkaste chilifrukten för att få en gratis grogg och uthärda så mycket smärta skapad av eld att ett livslångt ärr bara kunde bli större.

Vi känner oss unika och speciella när vi glider runt bland vanliga gråa människor i våra svarta coola kläder och lyssnar på blackmetal. Vi ser alla likadana ut, vi är så speciella.

Jag tänker aldrig bli som pappa! Fan vad misslyckat att vara vaktmästare och jobba med det hela livet! Mina lärare hatar jag, jag vet inte varför men det känns bra. Så jag tänker aldrig bli lärare, över min döda kropp att jag kommer sätta min fot tillbaka på ett gymnasium igen. Jag har andra planer med mitt liv, för vi som är intresserade av metal kommer alltid ha det som intresse och vi kommer alltid göra något intressant. Typ... WoW...

...

...

...

Jag har fått en ny hammare, nya byxor och ett par fina nya arbetsskor. För i morgon är det min första dag som vaktmästare och personlig assistent på ett gymnasium.

Hur fan gick detta till? Jag tror till och med att jag kommer trivas. Jag som kämpat i 10 år med att se hemsk ut, vara dryg och hatisk mot allt som faller under kategorin "vardagsliv". På min första arbetsplats kallades jag för Satan i 3 år. På en firmafest för fyra år sedan lutade sig en full arbetskollega över mig och sade med sluddrig röst:

"Det är sådana som du, som jag drömmer mardrömmar om!"

Jag var stolt över det en hel vecka...

Nu har jag tydligen hatat klart, nu är det slut i hatbägaren. Nu är det bara bitterheten kvar. En bitter vaktmästare som smygtittar på På spåret utan att erkänna det. Nu saknas endast de fotriktiga sandalerna.

"Han Fredrik Lindström är juh så fyndig"

I vote for Carlos!

Why so serious?

Han ser på världen genom en ny lins,

utan värderamar som redan finns.

Ljuset faller alltid på oönskade frågor,

ett skarpslipat perspektiv som bränner hål på farhågor.

Likt Ferdinans matador har han slitit sitt hår

och sitter skallig med en tidning från igår.

Han är sig inte lik,

han är en arg relik,

som slår idioter med svärd och pik.

Han är intellektuell,

snäll,

diskar varje kväll och ser sig själv som aktuell.

Bra humor med reservation,

en bisarr fantasi för en vardagssituation.

Du kan fråga honom vad du vill,

plåga honom med vem som helst,

han är din Dr.Phil, men är inte frälst.

Han har idéer och visioner,

illusioner om ideella organisationer,

som ska ge stimulans för frustrationer.

Slå ett slag för denna man,

som har vag och smal talang,

för romans och evighetsbalans.

kanske tråkigt...

Allt du kan tänka på,

är sant.

Min vardag är din dröm,

din tanke är mitt handlande,

vi förstår inte varandra,

men du talar till mig som om jag vore din bror.

Utan omtanke ställer du dig vid min sida och ler,

men jag ser dig inte,

för du är utanför.

Som en frontfigur utan förmågan att förmedla,

försöker du föra förnuft till mitt förruttnade sinne.

Jag blåser in giftig rök i dig,

men du välkomnar den inte.

gift du tidigare avgudade,

vill du nu inte ha.

För min tanke,

är ej lik ditt handlande längre.

Vi var lika som bär,

men min korg mognade

och blev snabbt oätbar.

ditt liv står här och väntar dig,

utan mig.

Dagisfröken(herre), våldtäktsman(herrinna)

PANG PANG PANG!

BAM, BONG, CRASH!

- See you in hell mother***ker!

- Noooooo! Please!

SWOOOOOSH!

Månen lyser in genom fönstret och väcker mig till myrornas krig. Sylvester kunde inte underhålla mig längre än trettio minuter, sen tog chips och dip över. När det var slut, var det bara sova kvar. Så klockan blev midnatt och det var dags att gå hem från sin vän, för att krypa ner i sin egna säng. Skor, hatt, rock, Waits och en kall vinternatt framför sig!

Snön knastrar under mina skor, händerna är stela i rockfickorna och snoret fryser i snoken när jag vandrar hem i mörkret. På långt håll får jag syn på en flicka som vacklar fram, full som en kastrull tar hon sig upp för backen som leder till pendeltågsstationen. Jag kommer närmare henne eftersom jag inte druckit en droppe och fryser som vaxad björn på Antarktis. Hon hör mig komma och tittar över axeln bakåt för att se mig gå i hennes riktning. Hon tar upp mobilen.

Jag kommer närmare...

Hon ser ut att vara lite förvirrad, för hon fumlar med mobilen och går snett ut i gatan, en bil passerar och tutar. Hon rättar sin gång och för upp telefonen mot örat.

Jag kommer närmare...

När jag är på sådant avstånd att jag ska passera henne, stannar hon upp och låtsas knyta skon samtidigt som hon talar med en vän på telefon. Jag passerar henne helt odramatiskt och efter ett par meter ställer hon sig upp och börjar gå efter mig.

Vad hände precis? Trodde hon att jag skulle överfalla henne? Blev hon rädd av min blotta närvaro? Jag hade helt vanliga kläder på mig, men ändå trodde hon att jag...jag skulle... ja...

VAFAN I HELA HELVETE! Jag känner mig så förolämpad, inte av henne utan av situationen, vi var båda på väg till tågstationen! Inte direkt att jag följde efter henne länge, jag sa inget, Helvete! Jag blir så förbannad! För en stund kände jag mig skyldig till något som jag inte gjort! Lite som att gå igenom metalldetektorn på flygplatsen. "Vi tror inte att du är terrorist, men det är lika bra att inte lita på någon!"

Nu vill jag konfrontera henne, jag vill fråga vad hon tänkte, hur kom hon fram till att hon blev rädd för mig? Men gör jag det kommer det endast bekräfta hennes rädsla, för det är just mötet hon är rädd för. Vad ska jag säga? Mitt huvud exploderar av alla tankar!

Tillslut vänder jag mig om illröd i ansiktet av ilska. Hon stannar illa kvickt upp och ser på mig med stora rådjursögon! Jag får inte fram en enda bra tanke, hur ska jag formulera detta?

- ARRRRRRRRRRGGGGGGGGGG!!!

- FÖRBANNADE ARRRGGGGGGGGGG!!!

- HUR FAAAAAAN!!! ARRRRRRRG!!!

Nu springer hon...

Skam den som ser mig...

För 7 dagar sedan.., utan zombies.

41 flyttkartonger från Ikea står uppradade i lägenheten, ett möblemang av 70-talsstil står packade på varandra i mitten av vardagsrummet. Det ekar i lägenheten när hon dammsuger i sina beiga högklackade skor, som hennes åderbrockstäta fötter knappt får plats i. Agdas blommiga klänning svänger i takt med hennes mulliga kropp när hon för sig över golvet, nynnandes på en låt från Lasse-Stefans. Men det är någonting i lägenheten som inte är färdigpackat, hennes make. Han står i dörröppningen och suckar ljudligt för att få uppmärksamhet, med en sådan pass ansträngning att hans trippelhaka vibrerar vid utandning. Hon stänger av dammsugaren hårdhänt och sätter knytnävarna i sidan på sig själv, med en sträng blick tittar hon på honom.

- Vad vill du nu?

- ...Du vet att jag älskar dig?

- Jag vill flytta, så är det, vi har redan diskuterat det här!

- Men varför, vi har bott här i 35 år? Flytta till en mindre lägenhet, som har sämre läge i sådan hast?

- För att jag måste bort härifrån, jag vill inte bo här längre!

- hmmmpff... jajaja, jag gissar att jag inte kan ändra dig.

- Nej!

- Föresten, varför står det "Skäms" på alla flyttkartonger med sprayfärg?

För 21 dagar sedan...

Med svarta slimmade kläder och graciöst rörelsemönster hoppar jag ut från min balkong som en ninja in i natten. Inte för att jag behövde, men för att det gav mig lite extra stämning... Jag för mig mellan träden snabbt med ansiktet täckt av en balaclava och kommer osedd fram till höghusporten. Jag andas på knappsatsen och kommer efter några försök in i entrén, men det kommer någon direkt ut ur hissen. Jag sliter av mig min mask och tar fram en Metro jag förberett att ha i bakfickan, ställer mig mot en vägg och läser "casual", samt visslar oskyldigt. Damen som passerar med sin pudel tittar konstigt på mig, kanske för att jag inte har rakat mig på ett tag, kanske för att klockan är två på natten.

"4" "5" "6" "7"...

Framme på åttonde våningen går jag med rask takt fram till Göransson.A's dörr och plockar fram en "bumpkey" ur innerfickan(god bless youtube). Klick säger låset och väl inne i lägenheten ser jag målet framför mig. 50 stycken flyttkartonger står vilandes mot en vägg och mina ögon lyser nu av lycka. Jag tar av mig ryggsäcken och packar upp 2 sprayburkar med svart färg...

För 49 dagar sedan...

- BLIPP! BLIPP! BLOPP!

- Var det bra så?

- Ja..

- Pinkod tack!

- Kvitto?

- Nej.

Där är hon, Agda Göransson 1942.08.14! Hon står och packar ner sina varor medan jag precis blivit klar med min betalning i Ica kön. Vi får ögonkontakt och jag breder på det största falska leendet med en ivrig vinkning!

- Hej Agda, vad trevligt att se dig här!

Inget svar... Hon rodnar, packar ner sina varor snabbt och flyr illa kvickt från platsen. Det här är tredje gången hon gör så här mot mig, i bingohallen i söndags, på Röda korsets "loppis-tisdag" och nu här. Hon vill inte veta av mig, även fast hon tog initiativet av att söka kontakt. Jag förstår ingenting...

För 90 dagar sedan...

Jag öppnar ytterdörren och tar tunga steg in i hallen, kastar ryggsäck och jacka på golvet, sliter av mig skorna och stapplar ut i vardagsrummet. T-shirten är så svettig efter dagens träningspass att den klistrar sig fast på kroppen, så jag hänger upp den på en galge och fortsätter mot köket. När jag nått kylskåpet och rödmjölken står jag endast i kalsonger och efter ett par klunkar faller en vit strimma mjölk ner på min bröstkorg, sexigt.

- ...The piano has been drinking, the piano has been drinking... not me.... not mee...

Efter falsk sång och en lång varm dusch har jag hamnat i köket igen, sittandes vid matbordet naken. Nu med en pastarätt på uppvärmning filosoferar jag med blicken ut i nattmörkret. Efter 10 minuter fångar min blick en reflektion i ögonvrån. Jag tittar instinktivt upp på 8:e våningen. Där syns två små runda spegelbilder från ett nedsläckt köksfönster och jag känner mig direkt iakttagen. Jag släcker i köket och iakttar lägenheten.

Efter 5 minuter tänds köket upp och en äldre kvinna står i fönstret. Jag springer ut till mitt allmogeskåp och hämtar mors enorma kikare som förmodligen har används som centrumvikt i flygplan tidigare. Jag spanar upp i främlingens kök! Där står hon, med blommig klänning runt en rulltig kropp och tittar rakt emot mig med frågande blick. Men det är mörkt hos mig, hon ser mig inte!

Plötsligt tar hon upp en enorm kikare och tittare rakt emot mig! Jag tänder av reflex! Och viftar ivrigt, alldeles naken, på allt! Hennes frågande blick förändras på en millisekund till något alldeles skräckslaget när hon ser mig med kikaren, naken, viftandes. Hennes kikare faller till marken samtidigt som båda händerna hamnar framför munnen. Hon försvinner snabbare från fönstret än jag hinner säga Cassiopeia.

Agda, jag hoppas du ser fram emot mina vykort till dig!

evolutionär argumentation...

- WaaAAAAaaWaaaaaaaAaaWaaaaaa!

- Ok ok, en liten stund till...

*Tutte åker tillbaka in i spädbarnsmunnen*

- . . . Jo

- Nej

- Jo

- Nej

- Jo . . .

- PAPPA, NIKLAS TOG MIN BARBIE!

Son: Men jag vill ha!

Far: Nej har jag sagt!

Son: Varför inte?

Far: För jag säger så!

- Du stal min penna!

- Nehe!

- Jag såg juh när du gjorde det?

- Har du bevis?

- Varför kan inte jag få vara ute sent som alla andra polare?

- För att ni kommer göra massa idiotiska saker som förra helgen, har du glömt det?

- Men jag lovar att sköta mig!

- Ok, om du diskar hela nästa vecka får du gå ut.

- YES!

- Alltså det är typ Microsoft som äger hela världen, för jag såg en dokumentär att Bill Gates och Hitler typ va släkt.

- Shit, jag ska aldrig mer köpa en dator typ...

- Nää, tänk om Microsoft börjar bygga en arme, värsta teknologisk liksom ba!

- Heeej, jjag äer heäm-ma!

- Vet du vad klockan är?

- Typ, natt?

- Klockan är 4 på natten, vafan har du varit, varför kommer du hem så sent?

- Jag kom hem sent, för baren stängde sent, OK?

- Nu får du ta hand om barnet, jag orkar inte!

- Varför då, kan vi inte bara strunta i att ta hand om han?

- Det är din 30 års fest på lördag, har du köpt någon tårta?

- Enligt en studie av Charlies Gurlio så har forskare sätt korrelation mellan ökad insulinstimulans och ADHD, vilket om man ser det ur ett epigenetiskt perspektiv kan föras vidare till barnen, så nej!

- Men lite tårta måste du väll ha?

- Jag har gjort morot och gurkstavar som ska doppas i turkisk yoghurt, det blir smaskens!

- Suck...

- Farfar, du ska inte röka, det är dåligt för din hälsa!

- Farfar är 78 år och vill också vara med i cancerklubben, käft ungjävel!

ta en nummerlapp, till Mr.trist

Jag var 17 år, hon satt där mitt emot på en parkbänk och tittade in i min själ med sina stora valpögon som var inringade med svart smink. Hennes blonda hår fladdrade lätt i vinden och parfymen doftade underbart. Där satt vi i ett underbart möte... jag förstod att det här var min chans att göra ett bra intryck, för hon var intresserad av mig. Så jag berättade om allt intressant som hade hänt i mitt liv, Counterstrike, resan till Spanien med föräldrarna och hur min syster var allergisk mot katter. Hon svarade med att berätta om sin bror som bodde i Tyskland, alkisen som hade stött på henne utanför gymnastiken och morsan som inte kunde ge utegångsförbud längre, för hon var vuxen nu.

Det gnistrade i våra ögon och kyssen var grymt nära, hela världen stod stilla och det blixtrade runt oss när hon tog min hand. Vi var ensamma i natten, en natt man inte glömmer direkt. Inte för att jag är nostalgisk av mig, mer konstatera att det aldrig mer kommer hända. För nu är det mer som återkommande anställningsintervju där man svarar samma lika...

Hon: - Jag heter Jenny, men vad gör du annars då?

Jag: - euhm...

Som en dålig teaterföreställning på Trångsunds värdshus drar man samma repertoar igen. Intresset att dela med sig om sitt privatliv är lika mediokert som en svettig Carpriciosa... vart man har varit i världen, vad man gillar för mat, musik, om man är drogliberal, hund eller katt, vill du ha barn. bla bla bla...

Hon: - Airsoft, vad är det?

Jag: - suck...

De färgglada fjärilarna i magen har bytts ut mot obehagliga silverfiskar, den goda jordgubbekyssen smakar nu Marlboro, mys med Lejonkungen har bytts ut mot en politisk debatt framför Babel...

Hon: - Vaddå? Typ Gladiator?

Jag: - ...nej, det mer av en festival på Gotland och vi dricker inte blod..

Hon är så speciell, hon sticker verkligen ut. Hon har ingen humor, spontanitet som ett arbetsschema och snorar ner min kudde. Gillar Basshunter, pudlar och talar lite för länge med min granne om vädret.

Hon: - Jag hoppas jag inte pratat för mycket, men jag kan gå loss om någon nämner melodifestivalen, det är så underbart.

Jag: - mmm... visst är det, kan du gå nu?

Speed-dating är inget för mig, kanske Silent-dating vore nått. Definitionen av en bra vänskap sägs vara när man kan umgås i tystnad med varandra. Kan vi inte hålla käften tillsammans, får det vara för mig!

Hon: - Hur kan du lyssna på den här skiten?

Jag: - Det är Tom waits...

Hon: -aja, whatever, jag sätter på Europe, har du hört Final countdown?

Jag: - mmmm....

Hon ska till Kina och gå runt muren, till Ghana och rädda barn, dricka vin i Rom, dansar originell Afrikansk dans, har varit i New York, hoppat fallskärm osv. Hon är så exotisk, hon vill så mycket, hon är så fri, hon är en så down-to-earth Havanna mamma, så trist.

Jag: - Jaha, men har du inte än hoppat bungyjump från en brinnande helikopter och ätit tryffel med näsan samtidigt? Det är sånna tjejer jag letar efter. Lite alternativa...

Hon: - euhm...?

Hälften gurka, hälften nöt. . .

- Kan man vara vardagsvegetarian? Att man endast äter kött på lördag och söndag?

- Kan? Klart man kan, men du kan inte kalla dig vegetarian då!

- meh,..va.. nehe? Varför inte då?

- För att du äter kött kanske?

- Så om Bosse frågar mig på tisdag varför jag tar en vegetarisk måltid, kan jag inte svara att jag är vegetarian?

- Men nej! Det kan du inte!

- Om jag lägger till Vardag framför då? Vardags-vegetarian

- mm... fast då har du en vegetarisk kost på vardagarna, men du är inte vegetarian..

- hm...ok... Så Lakto-Ovo-Vegetarianer är inte vegetarian? För dem äter fisk och ägg?

- Precis.

- Men dem är juh ändå klassade som en förgrening av vegetarianismen?

- Ja, fast de är inte true.

- true, Nehe, så det har med ideologi att göra? För på helgerna skulle jag vilja stödja köttindustrin med en god oxfile, men på vardagar kedja fast mig vid Scanbilarna och skrika "MÖRDARE" åt gamla tanter med päls.

- Det kallas Dubbelmoral?

- Hur kan det vara dubbelmoral? Jag gör inte sakerna samtidigt direkt, har en biff i ena handen och selleri i andra...

- Fast du gör ändå sakerna under samma vecka!

- Så det är en tidsaspekt?

- Ja, det kan man säga.

- ok.... Så alla dessa människor som säger, "Jag var vegetarian i 4 år, sen började jag äta kött när flyttade hemifrån, men nu är jag vegetarian igen och kommer nog vara det framöver", de kommer undan?

- Fast de har nischat sig i flera år!

- Ja men jag vill nischa mig på vardagar! Om de kan kalla sig veggo, kan jag. Lakto-Ovo-Var-Veggo. Låter lite som en diagnosticerad grönsak. Men det är nog vad jag är.

- Fast det är för kort tidsperiod!

- Står det någonstans i Vegetarianismbibeln om tid? För det har jag missat. Om vi vänder på det hela, hur ser vi på mördare, rånare, våldtäktsmän?

- Hur menar du?

- "Jo, jag mördade lite folk förra veckan och blev dömd till livs tid" Inte direkt att en mördare endast är "vardagsmördare" och sedan kommer undan med det. Den personen är dömd som mördare resten av sitt liv. Då borde jag kunna självutnämna mig som veggo för resten av mitt liv, om jag varit aktiv en vecka...

- Fast mördare är en helt annan sak...

- KÖTT ÄR M***!

- Mård?

- Mmm....

Varför kissade du i min brevlåda?

Nu flyger täckjackorna av, kängorna byts till flipflop, tystnaden byts till hiphop och bakom de gråa molnen tränger en solstråle igenom. Äntligen kan en flaska vin, en filt och musik vara allt man behöver på en hel dag. Nu tar värmen hand om ensamheten! För hur många intressanta möten har den ensamma vintern bidragit med egentligen?

Utdrag ur den fiktiva kalendern 2010...

Vecka 49

- Ursäkta, men du kan juh inte röka cigarr i hissen?

Jag flinar inombords, för den 200 år gamla tanten med tegelstenshandväska har precis talat med mig!

Vecka 50

- Pizzeria Salem, Hallå?

- Tja, läget?

- Vad vill du beställa?

- Njae, inget, tänkte mest höra hur det var läget?

- Tack bra, vilken Pizza vill du ha?

- Ingen Pizza tack, vad ska du göra i Sommar då?

KLICK

RIIING

- Robbans Pizza, vad får det lov att vara?

- Tja, läget?. . .

Vecka 51

Ett tappert försök att leka snöbollskrig med ungarna på gården slutar i tumult, med en arg pappa efter dåligt uttalande.

- Jag vill bara leka med dina barn, jag är så ensam.

Vecka 52 (Julafton)

- Vad bra att du kom, jag har precis värmt Findus jultallrik i micron, hugg in!

Två ungkarlar sitter runt ett tomt bord och äter direkt ur pappförpackningen...

- Har du köpt någon julklapp till mig?

- Finns det julgranar på månen?

- Fitta!

- Säg inte så!

- Diskofitta!

- Har du?

- Ne

Nu

Alla planer om hur jag ska söka kontakt skjuts upp till hösten, höst-2011 kommer att bli episk, den lär vara späckad med möten och päls. . .

Skynda dig i säng, vi måste hinna sova!

Det är en fin gräns mellan att en liten pinsam händelse är värd att svälja för att senare glömmas, till hur ett försökt av att dölja den lilla pinsamheten kan få en oanad vändning. Genom att försöka erhålla den personliga hedern övergår den tidigare knappt märkbara händelsen, till ett oförglömligt minne för alla närvarande. En liten pinsamhet som aldrig skulle fått tagit så stor plats, kommer nu aldrig glömmas!

- Nästa Tumba!

Folk tränger sig av tåget och rusar mot rulltrappan, för bussarna står inne på stationen och det är viktigt att hinna hem för att kasta sig i soffan. Själv glider jag runt i vimlet av folk och hamnar snart framme i den fulla rulltrappan. Folk ursäktar sig och vill tränga sig för att snabbt komma upp och ut. Men den är full.

Dörren slås kraftigt upp bakom mig och där kommer en man i hatt och kostym och med stora steg springer han framåt. Men denna man är speciell, för han har vad jag inte visste då, en annan agenda. Han ville framstå som en pionjär, iaf för en kort sekund.

Den 60-åriga mannen tar rulltrappan bredvid oss som är avstängd och rusar upp för den, där står vi alla chockade, varför tänkte inte vi på detta? Men svaret var lika snabbt besvarat som frågan kom. För rulltrappan aktiveras när mannen sätter ner foten på bottenplattan och vid det här läget inser han själv att han är inför en stor kamp i kraftig motvind.

För Uno som jag vill kalla honom, tänker inte se sig besegrad, jag ser hans rygg kämpa upp för de höga stegen som i snabb takt arbetar sig nedåt. Det går nu trögt för Uno, i det här tempot som i takt med hans dåliga kondition sänks sakteligen, är den upptäckta genvägen nu endast en svettig mekanisk motståndare.

Uno är nästan vid toppen, då min stillastående taktik är likställd. Han tittar flämtandes på en fnissande publik till höger om sig då jag passerar honom. Men ska jag nu passera honom, ska jag göra det med en rojalistisk tankebana. Det blir Silvia-vinkningen. En klassiker slår till igen!

Med en utvilad kropp, höjer jag min högerhand och skopar i sidled med min handflata, medan Uno trevar de sista stegen, 1-0 till Silvia!

Carpe diem motherfucker!

ditt minne sviktar. . .

Den virtuella världens belöningssystem är inte uppfunnet ur det blå, det är endast en efterliknelse av verkligheten, människor gillar att få sina små presenter med jämna mellanrum. Ett nytt svärd, level eller magisk ryggsäck med sin WoW-hjälte, är ingen skillnad mot att gå från jul, födelsedagar, fettisdag, påsk... osv. Till en mer nerskalad belöning som kommer vardagsvis, i form av inköp...

- Jag unnade mig så mycket mat vid Jul, så jag har unnat mig ett gymkort för att träna bort det, så jag har unnat mig nya träningskläder, men dem matchade inte inredningen i hallen, så jag renoverade den. Nu orkar jag inte tänka mer på det, ska bara slänga mig i min nya soffa och unna mig lite Xbox efter en alldeles för stor tallrik pasta...

Snart kommer varenda dag i Kalendern ha en egen dag, vi kommer fira allt från Platt-tv's-dag till Pizzans-dag, med en annan psykologisk effekt av givande ångest varje gång vi har missat något att fira. Jag kommer helt enkelt längta efter att inte få fira något...

- Ååå YES! På onsdag har jag ingenting att göra. Inget att fira, inget att köpa och ingen planering inför saker i framtiden. Jag ska göra ingenting!

- Fan också! Nu planerade jag precis in att göra ingenting!

Shop til you drop, fuck and forget, sköt dig själv och skit i andra, jag lever bara en gång, Carpe diem! bla bla bla...ursäkta dig bäst fan du vill!

Din nyliberala shop-o-holic, ta dina B12 tabletter!

Nu flyttar jag till Ryssland!

"- Jag tror inte att du är svensk!

- Nehe, vad är jag då?

- Alltså, du är för hårig för att vara svensk svensk!

- Men vad är jag då?!

- hmm, du känns kanske mer öststat. . ."

Migrationsverket kl 08:15 en måndag.

Anställd:

- Hej alla nyanlända! Som ni vet har vi två köer här, en för svenskt medborgarskap och en för utanförskap. Jag tänkte om alla tog av sig till bar överkropp, så ska vi dela in er i de två köerna.

Tomte:

- Vart ska jag då?

Anställd:

- Tomtar är ut och runt hörnet, följ skyltningen "tråkiga traditioner" så kommer Liselott ta hand om dig!

supremacy theory

- "Vilka tabletter tar du?"

- "hmm, c-vitamin, omega 3, Berocca-pro, Loratadin, Glutenfria anti-oxidanter, multi-pro-charge protein som jag sköljer ner med en Vitamin Defence vatten."

- "Oj, men äter du inte en varierad kost?"

- "Jo, idag kör jag en low-fat-hi-carb-laktosfri-latte-sallad till frukost, en GI-Joe herbal vegan brunch och sen en shake-and-bake biff till middag"

- "Så du är medveten om din hälsa kan man säga?"

- "Absolut, kör bodypump, spinning, spinoff, kickboxning, kickoff och basejumping på Hifi-sportcenter i Haninge marketplace, 39 gånger i veckan"

- "Så du tränar professionellt eller har du ett vanligt jobb också?

- "Haha, vanligt jobb? Jag är en headhuntad Kosta Boda steriliserings specialist med waterflow inriktning på GS360 Worldwide international i Stockholmsområdet"

- "Diskare?"

- "Exakt!"

trevligt att höras!

KLICK!

Telefonen ringer åter igen och jag tittar på den förvånat. "Jens, vad vill han nu då?" mumlar jag för mig själv. . .

- ". . .Johan?"

- "tja, jag tror det bröts"

- "Va?, nej, vi var klara, så jag la på"

KLICK!

Om Hollywood kan, kan jag! Via ryktesväg har jag hört att producenter i Hollywood kommit överens om att skippa Hejdå-frasen i telefonkonversation, för att det tar upp för mycket tid av filmen. Så varför kan inte jag då göra det? Finns det tid att korta av, då vill jag vara pionjär! En postmodern människa måste tänka på bevarandet av miljö och tid.

Jens har inte hört av sig på 2 veckor, hmm...

- "Johan"

- "Hej, det är din far, hur mår du?"

- "Jo, tack det är bra, själv?

- "Tjaaaee, det är bra, vill du äta middag någon dag, typ tisdag?"

- "Ja, det blir bra, vi kan höras på tisdag"

- "Ja, det gör vi, då säger vi tisdag!

KLICK!

RIIIIING!

- ". . .Johan?"

- "Hej, det är din far igen, det bröts, va sa vi?

- ". . ."