Kap 1. Ruinens brant
Jag är världens sämsta berättelse.
Det är ingen som vill ta i mig, ingen som har tid med mig, ingen som tittar åt mitt håll. Min enda förälder tog illa hand om mig och visade mig ingen kärlek. En endaste blick mot mitt gråa yttre gör mig glad och ger mig nytt hopp om att bli älskad. Men det blir aldrig mera än en kort, kallsinnig flukt som snabbt letar andra attraherande skönheter. Jag har blivit åsidosatt och utstött men aldrig utnött. Mitt sinne må vara ungt och oförstörbart, men om jag jämför mig med andra i min ålder är jag både bittrare och argare. De finns sådana som jag av halva, dubbla eller tredubbla min ålder som har blivit skådade och rörda med innerlig kärlek. Vad är det som är så speciellt med dem och hur var deras föräldrar? Jag kommer nog aldrig få svar på detta och det är en fråga mitt jag aldrig tröttnar på.
Hans hand kom i en svepande rörelse närmare och närmare min kropp, hans fingrar sträcktes ut och jag ville så gärna bli rörd av honom. Jag kände hur hans fingeravtryck skar luften framför mig och lämnade en varm och inbjudande doft när alla fem fingrar passerade med ett susande ljud. Som att jag blev träffad av tusen pennuddar sprang det kittlande känslor genom hela min kropp. Känslor som jag sällan får uppleva, men som alltid borde vara där. Men han tog aldrig på mig, han tog på någon annan, någon bättre än jag. För jag är inte söt, snygg eller smal. Jag har inga karakteristiska kroppsliga drag som får varje hand att vilja ta på mig. Den kropp som är runt mitt jag är grå och kantad, medelålders och lika upphetsande som tegelbyggnaden jag bor i.
Huset fylls av ett smattrande ljud från plåttaket när regnet faller ner. Det tak som är långt ovanför mig och som utgör en trygghet mot vattnets kalla droppar. Tegelväggarna som håller taket på plats ger av sig fukt och bidrar till en ruggig och kall känsla igenom hela huset. Huset som har flera våningar, är från förra seklet och ägs av en herre med mycket pengar i sin madrass. Huset inger en uppfattning om stabilitet och struktur. En strukturerad miljö för glädje, sorg, hat och kärlek. En fristad som jag vill kalla mitt hem. En fristad som jag inte vill vara med om längre. En fristad där väggarna kryper närmare för varje dag som går.
Hur kunde min far vara så känslokall och skapa mig såhär trist, så tråkig och innehållslös att jag inte får yngla av mig. För jag drar inte till mig folk, ingen talar intresserat om mig, och skulle det mot all förmodan vara så att någon nämnde mitt namn så är det med en ironisk skämtsam ton.
'Du kan väll bekanta dig med den där gamla reliken om du har tråkigt' Brukar de skratta åt mig, mitt framför mig, som om jag inte existerade. Jag vill inte vara här längre, jag vill inte vara ett åtlöje, jag vill. Jag vill nog faktiskt dö om jag skulle vara ärlig. Att mitt jag upphör är nog inte möjligt, men att jag kanske kan få lämna denna kropp och komma till en bättre plats. Vad en bättre plats är vet jag inte riktigt och inte heller vet jag om jag kan tänka mig en annan kropp, men lite omväxling skulle förnöja. Alla platser jag kan tänka på är nog bättre och alla kroppar som inte liknar min, är bättre än min. Men om jag nu ska tala om min kropp och mitt öde, måste jag nog introducera min far lite kort, Jakob.
Jakob lever inte längre, han dog av alkolism. Han söp sönder sitt brustna hjärta och lämnade ingenting efter sig utom mig. Hans karriär var misslyckad, liksom hans karaktär, en svag man som kallade alla de som gick emot honom för omogna och levde sina sista dagar i ensamhet. Jakob blev aldrig en del av livspusslet eller besökte många ställen på jorden, utan han levde i en trång och nedgången lägenhet. En tragisk man vars enda arv också blev misslyckat. Det arvet var endast jag och Jakob var min far.
Nu vill jag tala om mitt stora beslut, min död. Det tog mig ungefär tio år att komma hit, till det mentala tillståndet som jag är i nu, till denna avsats. Jag står högt uppe på en träestrad och blickar ner mot det karga betonggolvet som kommer leda till min direkta död. Det åker en svindlande känsla igenom min kropp som gör mig yr och euforisk. Äntligen ska detta lidande få ett slut, äntligen ska ingen få skratta åt mig mer eller håna mig, äntligen ska jag bli fri från min ångest. Jag känner mig nu redo att lämna denna avsats, denna kropp, detta liv.
Jag släpper kontrollen över min kropp och låter fysikens lagar ta hand om mig. Vinden blir kraftigt tilltagande när jag faller nedåt och ett vinande ljud ekar i mitt huvud för varje gång jag passerar ett våningsplan. Det ligger nu en ro i min kropp, ett lugn jag aldrig tidigare känt, ett medvetande om att det här är min sista starka upplevelse. Jag faller nu i hög hastighet, tumlas runt i luften och kan inte definiera vad som är upp eller ner, fram eller bak. Det enda som jag kan tänka på är vad min far sa innan han lämnade över mig till de nya ägarna; 'helt ok, men det slutar dåligt'. Jag är helt ok, med ett dåligt slut.
I samma ögonblick jag slår i marken slits ett flertal sidor från pärmen av kraften och pappersarken faller ut över golvet ljudlöst. En dov knall ekar i biblioteket när min kropp omfamnar betongen med full kraft och ett rispande ljud skriker från baken av min kropp när linnebandet spricker upp i mitt ryggslut. Min fot är kraftigt förvriden och saknar mycket av sitt innehåll. Falsens limning har släppt och skulle jag inte ligga med framsnittet nedåt hade alla sidor saknats. Efter några sekunder faller omslag och gördel ned över mig och lägger sig som ett betryggande täcke över mig.
Vilken skam, jag dog inte.
