PANG PANG PANG!BAM, BONG, CRASH!- See you in hell mother***ker!- Noooooo! Please!SWOOOOOSH!
Månen lyser in genom fönstret och väcker mig till myrornas krig. Sylvester kunde inte underhålla mig längre än trettio minuter, sen tog chips och dip över. När det var slut, var det bara sova kvar. Så klockan blev midnatt och det var dags att gå hem från sin vän, för att krypa ner i sin egna säng. Skor, hatt, rock, Waits och en kall vinternatt framför sig!
Snön knastrar under mina skor, händerna är stela i rockfickorna och snoret fryser i snoken när jag vandrar hem i mörkret. På långt håll får jag syn på en flicka som vacklar fram, full som en kastrull tar hon sig upp för backen som leder till pendeltågsstationen. Jag kommer närmare henne eftersom jag inte druckit en droppe och fryser som vaxad björn på Antarktis. Hon hör mig komma och tittar över axeln bakåt för att se mig gå i hennes riktning. Hon tar upp mobilen.
Jag kommer närmare...
Hon ser ut att vara lite förvirrad, för hon fumlar med mobilen och går snett ut i gatan, en bil passerar och tutar. Hon rättar sin gång och för upp telefonen mot örat.
Jag kommer närmare...
När jag är på sådant avstånd att jag ska passera henne, stannar hon upp och låtsas knyta skon samtidigt som hon talar med en vän på telefon. Jag passerar henne helt odramatiskt och efter ett par meter ställer hon sig upp och börjar gå efter mig.
Vad hände precis? Trodde hon att jag skulle överfalla henne? Blev hon rädd av min blotta närvaro? Jag hade helt vanliga kläder på mig, men ändå trodde hon att jag...jag skulle... ja...
VAFAN I HELA HELVETE! Jag känner mig så förolämpad, inte av henne utan av situationen, vi var båda på väg till tågstationen! Inte direkt att jag följde efter henne länge, jag sa inget, Helvete! Jag blir så förbannad! För en stund kände jag mig skyldig till något som jag inte gjort! Lite som att gå igenom metalldetektorn på flygplatsen. "Vi tror inte att du är terrorist, men det är lika bra att inte lita på någon!"
Nu vill jag konfrontera henne, jag vill fråga vad hon tänkte, hur kom hon fram till att hon blev rädd för mig? Men gör jag det kommer det endast bekräfta hennes rädsla, för det är just mötet hon är rädd för. Vad ska jag säga? Mitt huvud exploderar av alla tankar!
Tillslut vänder jag mig om illröd i ansiktet av ilska. Hon stannar illa kvickt upp och ser på mig med stora rådjursögon! Jag får inte fram en enda bra tanke, hur ska jag formulera detta?
- ARRRRRRRRRRGGGGGGGGGG!!!
- FÖRBANNADE ARRRGGGGGGGGGG!!!
- HUR FAAAAAAN!!! ARRRRRRRG!!!
Nu springer hon...