Talfel, en tanke kort

"Min värld är oändlig och ständigt outforskad, med intressanta stigar som leder mig till nya exotiska platser. Var dag kan repetera sig i ett mönster av rutiner, uppgifter och vardag, men i min värld är varje dag sig olik. Hissnande fascinerande idéer som muteras och omformas till nya tankar, som i sin tur leder vidare till min mentala utveckling. Jag låter mig aldrig begränsas av att inte tänka på komplexa och utmanande idéer, eller sådant som förmodligen redan är tänkt på. Idéer som jag senare vill tala om för andra, kommer endast ut i små fragment av felformulerade meningar under pressad tid. För ingen skulle ha tid att lyssna på mina utläggningar, i alla fall inte med mitt begränsade talspråk. Mina tankebanor är nog unika, men inte sensationella, intressanta men kanske inte briljanta.  Jag tror mig helt enkelt vara smartare än alla andra, som givetvis alla andra tror, men att ingen till fullo förstår oss alla. "


"Det är roligare att fundera, tänka och problimatisera abstrakt än att diskutera konkret. Jag ses nog som mentalt frånvarande i "intressanta diskussioner" och deltar sparsamt i nutidsorientering. Min energi går åt till att tänka och mitt enklaste sätt att lagra energi, är att fylla huvudet med hög musik som stör mina tankebanor. Musik som får min hjärna att fokusera på problemlösning och rutiner, mönster som inte kräver mycket tankekraft men som utförs enklast med högt fokus. Den tid utan musik där uppgifter ska lösas, spenderas genom att jag fumlar runt i blindo, tankspritt. Där halva tiden går åt till att gå in i ett rum, för att hämta något. Som i samma stund jag kliver in i rummet är bortglömt vad det var, och vad jag skulle ha det till. Men mitt förhållande till musiken är också en en aning oroande. Oroande eftersom hela min uppväxt bestod av att ständig leva under extremt hög musik, vilket skulle kunna tolkas som att jag inte tänkte under hela min uppväxt. Vilket delvis är sant, men under stark förnekande. 

'Vad tror du om situationen i Lybien' Frågar tråkig medelålders kvinna under middagen exalterat, samtidigt som hon ger mig minen om att jag borde visa medkänsla och svara någonting som hon kan hålla med om. Tur att jag är en mästare på att glida undan dessa frågor och svarar lika exalterat och känslomässigt 'Jag vet inte vad jag säga riktigt, det är hemskt, man kan tycka Sverige kanske borde stödja lokalbefolkningen, hur vet jag inte, men något borde vi göra' Svarar jag utan att ha en aning om något. Men svaret var nog bra för henne, eftersom kommande tio minuter följer hon själv upp med egna resonemang om något jag inte kan det minsta om, medan jag flyter tillbaka in i mina tankar.

"Mitt kaninhål är djupt och jag behöver inte speciellt mycket av vardagen för att följa den gnagaren långt ner i boet. Det går alltid att förlita sig på att sina egna tankar leder en till något som man tycker är intressant, annars skulle de aldrig uppstå. Drömmar driver mig, de behöver inte förverkligas. Tankar lyfter mig, de behöver inte ventileras. Lämna mig gärna utanför, ta er vidare på egen hand."